Alla vet att sjukvården krackelerar och att ansvaret är otydligt. Läkarnas situation, våra erfarenheter och vår konkreta känsla för ansvar bör motivera oss att ta steget in i politiken.

Läkare möter dagligen ett tvärsnitt av samhället personifierat. När politiken inte gör sin uppgift är vi bland de första att se välfärdsstaten krackelera. Inom öppenvårdspsykiatrin har jag många gånger funderat över om jag ska behandla sjukdom, eller en oförmåga hos patienten att anpassa sig till ett i grunden sjukt samhälle. Inför detta har jag känt mig ansvarig, men maktlös.

Ansvariga för samhället som helhet är våra politiker. Att klaga på politiker är nästintill en folksport, och även jag raljerar flitigt.

Bland det svårgreppbara är att

  • de administrativa tjänsterna i vården fortsätter öka i förhållande till de kliniska
  • svenska primärvårdsläkare lägger 36 procent av sin arbetstid på administration [1-3]
  • Sverige har bland de lägsta antalet vårdplatser per capita i hela OECD [4]
  • SKR (Sveriges Kommuner och regioner) envisas med att digitalisering på sikt (magiskt nog) kan få vårdplatserna att bli färre, när Socialstyrelsen beräknat bristen som akut [5, 6]
  • bristen på legitimerad personal eller vanskötsel av hur deras tid förvaltas får vårdköerna att växa [7]
  • privata sjukvårdsförsäkringar fortsatt tillåts vara ett hot mot behovsstyrd sjukvård, trots att affärsidén är prioritering efter köpkraft och evidensen för dess kostnadseffektivitet är undermålig [8-14]
  • specialistläkare numera är ett riskyrke för utmattningssyndrom [15].

För läkare är ansvaret ständigt närvarande. Vi får betalt för vårt ansvar och vår förmåga till medicinska bedömningar. För sjukvården framstår det politiska ansvaret som vagt definierat [16]. Ansvar är för oss läkare något mycket konkret, med märkbar utdelning i förtroendeundersökningar. Sjukvården och Skatteverket är i förtroendetoppen hos svenskarna – riksdagspolitikerna i botten [17].

Mitt missnöje har länge fått mig att knyta näven i fickan, och jag tror det gäller många av oss. Pusselbiten som saknades för mig var insikten att samhällsengagemanget också är en del av mitt yrkesansvar. Det tyska punkrockbandet »Die Ärzte« (Läkarna) börjar refrängen av låten »Deine Schuld« (Ditt fel) med (fritt översatt) raden: »Det är inte ditt fel att världen är som den är, men det vore ditt fel om den förblev så« [18].

En för oss mer välkänd tysk läkare – Rudolf Virchow, patologins fader, och på sin tid parlamentsledamot – verkar ha gått i liknande tankar när han sa: »Medicinen är en samhällsvetenskap och politik är inget annat än medicin i stor skala« [19].

Högst vördade kollegor! Både vår situation och vårt gemensamma yrkesansvar kräver att vi engagerar oss utanför kliniken för en bättre fungerande sjukvård. Helt nyligen gick jag åter med i Socialdemokratiska arbetarepartiet, mer specifikt i vad som på fem år blivit Sveriges största socialdemokratiska förening: Reformisterna.

Det är inte meningen att politiker ska vara en egen samhällsgrupp. Demokratin kräver deltagande. Känner du också ett missnöje över sjukvårdens och samhällets tillstånd – engagera dig! Stå upp för det du tror på. Vi läkare har redan väntat för länge.