Lars Rocksén, förste vice ordförande för Sverige läkarförbund, har skrivit i Läkartidningen om behovet av att avveckla de 21 regionerna och behovet av ett gott ledarskap [1]. Jag instämmer med allt han skrev, men det finns några aspekter jag anser att man måste väga in när den nyligen tillsatta parlamentariska kommittén ska se över för- och nackdelarna med en statligt styrd vård [2].

Tidsandan måste beaktas. Den påverkar sjukvården, och regelverket måste bli tydligare så att det går att utvärdera och successivt förbättra det som inte blir optimalt från början.

För ett par decennier sedan präglades de flesta arbetsplatser av kollektiva lösningar. Teamkänslan var uttalad hos hela personalen, och chefer hann vara närvarande ledare och inte ständigt upptagna av administrativa sysslor. Dessa var viktiga faktorer för trivseln, och personalomsättningen var ofta låg.

Tidsandan har sedan dess successivt förändrats och medfört en uttalat individualistisk syn på arbetet. Personalomsättningen har ökat, och somliga arbetsplatser har hamnat i en negativ spiral, med brist på vissa personalkategorier [3].

Den jämfört med andra länder låga produktiviteten, bristen på kontinuitet inom primärvården och det oroväckande faktum att många chefer inom primärvården är icke-läkare gör det nödvändigt att förändra organisationen och arbetssättet [4-6].

Den norska modellen som infördes för över 20 år sedan har rönt framgångar och bör studeras närmare. Där är kommunerna huvudmän. De sluter avtal med så kallade fastläkare eller med små egenföretag som får i uppdrag att bedriva primärvården. En sådan modell kräver att Sveriges 290 kommuner blir färre och större. Det är orimligt att små kommuner med så få som 5 000–10 000 invånare ska ha kompetensen att bedriva skola, sjukvård och all annan välfärd.

Den norska sjukvårdsreformen innebar också förstatligande av alla sjukhus. Vårt nuvarande system med 21 regioner, där var och en lägger stora resurser på att ta fram journalsystem och andra datoriserade lösningar, sticker i ögonen och är ytterst dysfunktionellt. Dessutom går det inte att med 21 regioner lyfta de sämst rustade regionerna i glesbygden till samma standard som regionerna runt universitetssjukhusen. Förstatligande kommer därmed att kosta pengar, men är ett måste för att sjukvården ska kunna leva upp till hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf om god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen.

Behovet av välutbildade och bra chefer inom sjukvården kräver ett helt annat fokus än nu, då tillkortakommanden alltför ofta och lättvindigt skylls på bristande ekonomiska resurser, trots att Sverige har bland de allra högsta sjukvårdskostnaderna per person bland EU-länderna [7].

Betydligt större vikt behöver läggas på bra chefsutbildning och successiv inskolning i rollen som chef. En plantskola inom sjukvården måste skapas där lämpliga adepter identifieras, utbildas och successivt skolas in i den mycket krävande och svåra rollen att styra och leda en specialiserad och välutbildad yrkeskår, där de medicinska forskningsresultaten och behandlingsmöjligheterna utvecklas i rekordfart.

Resurserna kommer alltid att upplevas vara begränsande och måste därför nu och i framtiden prioriteras för dem som har de största medicinska behoven.

Att prioritera rätt kräver inte bara goda medicinska kunskaper utan också hög legitimitet.