Replik. I en debattartikel i Läkartidningen påpekar Göran Högberg riskerna med att fastna i snäva förklaringsmodeller inom psykiatrin [1]. Vi håller med om att snäva modeller har ett begränsat värde inom så heterogena och komplexa fält som psykiatrins. Men trots komplexiteten finns det för de flesta barn- och ungdomspsykiatriska tillstånd insatser som kan vara till hjälp.

Problemet är således inte att vi saknar insatser som kan göra nytta, utan att resurserna inte räcker till. Vem ska erbjudas insatser? Vem ska bli utan? Vi vill hävda att diagnostik har en roll att spela här. En psykiatrisk diagnos innefattar i sin själva definition ett tydligt lidande och/eller tydliga svårigheter att leva sitt liv. Det är en rimlig gräns att upprätta när resurser är begränsade.

Vidare är kunskapen om effekter av insatser knutna till diagnoser. Högberg nämner till exempel depression och SSRI och poängterar den osäkerhet som vissa forskare framhållit om i vilken utsträckning SSRI har en kliniskt relevant effekt jämfört med placebo (samt vilka risker SSRI-behandling för med sig). Inom många andra områden är osäkerheten mindre insatserna fungerar och är säkra, men då måste de erbjudas till rätt personer.

En systematisk och kunskapsbaserad diagnostik blir hjälpsam både i relation till vem som ska få en insats samt vilken insats som ska rekommenderas. 

Liksom de flesta barnpsykiatriska tillstånd förstås depression bäst som ett kontinuum av svårighetsgrad från smärtsamma och ledsamma erfarenheter i livet till genomgripande och funktionsnedsättande besvär. Var svåra känslor, som bäst hjälps av vänner, föräldrar, skolkurator eller lärare, övergår till svårigheter där sjukvårdens resurser behövs måste man närma sig med ödmjukhet, respekt för olika perspektiv och skarpsinne.

Denna gräns är inte huggen i sten utan förändras med forskningens framsteg, men i mötet med en patient är det ett kategoriskt beslut att fatta. Och det är tillämpningen av den gränsen vi beskrivit i vår artikel [2], medan frågor om depressioners etiologi, patogenes och behandling ligger utanför vår framställning.

Läs debattartikeln:
Evidensbaserad diagnostisering inom BUP är ett misstag