Människor undviker helst att ge dåliga besked, men för läkare är det en central del av ansvaret, oavsett medicinsk specialitet. Att läkare behöver ta sig an denna obehagliga uppgift kan leda till stress, oro och svårigheter i att kommunicera effektivt [1].

För att förbättra läkares förmåga att hantera dessa situationer har olika metoder och strategier utvecklats. De inkluderar kurser, samtalsmallar (exempelvis Spikes) och större program, såsom Kronobergsmodellen och »Serious illness conversation program«. Trots dessa resurser fortsätter det att vara en utmaning att diskutera prognos och känslor med patienter och deras närstående [2].

För att utforska detta djupare intervjuade vi 22 läkare som antingen var färdiga specialister eller i slutet av sin ST-tjänst. Deras specialiteter inkluderade olika områden, från reumatologi till oftalmologi och onkologi. Intervjuerna analyserades fenomenologiskt för att hitta vad det innebär att ge dåliga besked.

Studien visade att förmedling av ett dåligt besked består av 5 element [3].

  • Att bli den dåliga budbäraren. Processen inleds med att läkare inser att det finns ett dåligt besked att berätta eller bekräfta. Det uppstår ofta en oro för att beskedet kommer att orsaka smärta. Detta är svårt, samtidigt som läkarna känner ett ansvar för att göra det skonsamt.
  • Att förvänta sig det oförutsägbara. Det går inte att förutsäga hur patienter eller närstående kommer att ta emot ett dåligt besked. En del blir arga eller rädda, medan andra inte uttrycker någon känsla eller förståelse.
  • Att vara på scen. Att lämna dåliga besked kan liknas vid ett framträdande. Läkarna måste vara närvarande, koncentrerade, hantera sin egen nervositet och samtidigt fokusera på patientens behov.
  • Att hantera hopp på ett professionellt sätt. Läkarna måste ta hänsyn till balansen mellan information och utrymme för hopp, även när prognosen är dålig. De kan behöva hjälpa patienter och närstående att transformera hoppet.
  • Medvetenhet om den känslomässiga relationen. Att bevara en god relation med patienter är ofta avgörande för läkarna. De anstränger sig för att vara närvarande och omsorgsfulla, med förståelsen att deras förhållningssätt påverkar både patienternas och närståendes känslor.

Dessa element är sammanlänkade och skapar den generella upplevelsen av att ge dåliga besked. Uppgiften kan beskrivas som en cirkulär process, där de 5 elementen gradvis utvecklas och påverkar hur läkarna agerar och känner under olika faser. Sammantaget påverkar dessa steg relationen mellan läkare och patient och bådas mående.

Studien bekräftar att klinisk kommunikation involverar mycket mer än en enkel överföring av medicinsk information och hantering av patientens reaktioner. Det är en komplex uppgift, som kräver att läkare integrerar medicinsk kunskap, självmedvetenhet, närvaro och flexibilitet i sin kontakt med patienterna.

Detta kan vara påfrestande och stressande och övervinns inte enbart genom kommunikationsträning. Vår studie tyder på att såväl vårdutbildningar som kliniska verksamheter behöver ta hänsyn till att förmedlingen av dåliga besked är påfrestande för läkare. Det går inte att bortse från betydelsen av kontinuitet i vården, när både patienter och vårdgivare lider av dess frånvaro.

Det är även viktigt att arbetsgivare reserverar tillräckligt med tid för samtal och tar hänsyn till läkares känslor och behov för att främja en långsiktig och hållbar vård och välbefinnande bland sina medarbetare.