På ett sjukhus i en mindre ort hålls en workshop för AT-läkare. I området är bemanningsgraden i primärvården ovanligt låg. Flera av specialisterna med fast tjänst är stafettläkare, och sjuksköterskor går ner i tid eller säger upp sig. Workshoppen hålls av en strateg från regionen som undrar hur man ska ändra på det. Det här är ett steg i dialogen med folket på golvet.
Med olikfärgade post-it-lappar delas vi in i mindre grupper. Tankarna tar mig till mellanstadiet, och till slut är det mycket riktigt dags för presentation.
De som har hunnit vara i primärvården vittnar om översvämmade signeringskorgar och patienter utan ansvarig läkare, då man under sitt halvår blir tvungen att följa komplexa patienter utan adekvat stöd. Prov med oklara diagnostiska värden kommer från tillfälliga stafettläkare. Årliga hälsokontroller missas. Verksamhetscheferna byts ut med jämna mellanrum. Därtill ligger lönerna för underläkarna i den nedre percentilen för riket, med litet till inget utrymme för individuell löneförhandling.
Det återkommande temat på våra post-it-lappar blir låga löner och bristande arbetsvillkor. Strategen svarar att vi är välkomna på en utvecklingsresa, och frågan om lön och arbetsvillkor undviks skickligt. Senare trillar ett mejl in i våra inkorgar där sammanfattningen blir att regionen gläds åt stoltheten vi känner för patientsäkerheten.
Ingenstans nämns det vi faktiskt har satt ord på. Några väljer att svara att vi är överarbetade, ledsna och trötta och att vi tvärtom tvingas slå knut på oss själva för att kunna följa patientsäkerheten. Senare meddelar HR-chefen för regionen i ett uttalande att lönerna bedöms som konkurrenskraftiga och att en ökning inte kommer på fråga.
Initialt var tanken att skriva satir, men verkligheten överträffar som vanligt fiktionen. Som när regionchefen säger att vården har klarat bemanningsbristen väl, trots att sjuksköterskor har blivit inkallade från sina semestrar och vi som har stått på akuten tvingats skicka hem svårt sjuka patienter.
Plötsligt lever jag i en kafkaartad verklighet, där någon annan styr min realitet. Vad är en verklig dialog? Vilka fakta har vi? Jag säger som min kollega Elias Becirovic i debattartikeln »Demokrati kräver deltagande« i Läkartidningen [1]: I vårt gemensamma yrkesansvar ingår även att vi diskuterar den realitet vi verkar i. Det kräver att vi som läkare uppmuntrar till interna samtal och inte väntar på att vi blir tilldelade post-it-lappar.
Jag vill att vår kår sätter samtalen i system och att underläkarens blick respekteras i detta.
- Stärk ledarskap och organisationsanalys i läkaruppdraget redan tidigt i karriären.
- Inkludera och uppmuntra underläkare i samtal om arbetsmiljö och organisation.
- Ha ovanstående samtal som rutin på kliniken, med konkreta åtgärdsplaner och återkoppling.
Foto: Cato Lein
(uppdaterad 2023-12-01)
Referenser
- Becirovic E. Högst vördade kollegor: Demokrati kräver deltagande. Läkartidningen. 6 sep 2023.
Fler läkare behöver sätta sig i förarsätet för vårdens utveckling och det är nödvändigt att unga läkare får lära sig mer om organisation och ledarskap för att vi på sikt ska kunna få en bättre styrning av vården.
Sist men inte minst: Mer pengar till läkarlöner ger ju mindre pengar till administratörerna.
Det har ända sedan provinsalläkarsystemet avskaffades aldrig lönat sig att ta ett stort uppdrag. I Norge är systemet väsensskilt. Även om det finns vissa absurditeter kring ekonomiska ersättningen där så har vi där att göra med självständiga yrkesutövare som får betalt för ett definierat uppdrag. I Sverige behandlas allmänläkare som vilken yrkesgrupp som helst och beter sig också därefter. Ansvaret hamnar oftast hos cheferna istället. Det har aldrig funnits något verkligt intresse att lösa bemanningsfrågan på våra vårdcentraler vare sig hos Läkarförbundet eller hos ansvariga tjänstemän och politiker.
Hur många deltidsarbetande läkare som tävlar om att begränsa sitt uppdrag går det åt för att bemanna primärvården om vi ska ha 1 läkare per 1100 invånare? Det kan nog lyckas på vissa orter där det anses fint att bo och verka men ska alla skattebetalare få tillgång till fast läkare behövs ett nationellt system som premierar omfattande definierade uppdrag på och att arbeta på orter som inte har sjukhus. Ett system som ger lika lön för lika arbete även om vissa skulle uppfatta det som lite jobbigare än idag.
