Den 29 november publicerade Läkartidningen ett reportage om att kirurgerna opererar för lite eftersom blivande kirurger är för många och operationerna för få [1]. För varje kirurg som går i pension tillkommer två nya. Hur mycket behöver nya kirurger operera för att bli habila operatörer?

För 25 år sedan följde jag upp hur mycket kirurgerna på min klinik opererade. Genomsnittligt deltog de i cirka 100 operationer per år, motsvarande 200 timmar vid operationsbordet. Variationen var stor mellan kirurgerna, från 200 till under 50 operationer per år. Sett över 6 år hade de flesta en stabil frekvens, vilket betydde att några kirurger kontinuerligt opererade mer och andra betydligt mindre [2]. Redan då ansågs dessa siffror vara för låga.

Det finns några elefanter i rummet som det sällan pratas öppet om.

Kirurger är olika skickliga och olika lämpliga, och operationerna kan vara en betydande anspänning för en del kirurger. Att vara trygg med att hantera nya och oönskade eller farliga situationer passar inte alla. Det finns kirurger som har en övertro på sin egen förmåga eller bristande empati för patienten. Det är inte ovanligt att kirurger har bättre och sämre dagar, vilket gör kirurgen ojämn.

Dessa saker är graderade, men ytterligheterna är direkt oönskade och potentiellt farliga för både patienten och verksamheten. Den informella organisationen på en klinik brukar tidigt identifiera olämpliga egenskaper hos blivande kirurger, men några slinker igenom.

Säker kirurgi är ett hantverk utfört av en god personlighet. Kirurgen är stabil vid påfrestning, har ett jämnt humör och förstår fördelen med att arbeta i grupp. Kirurgen förstår förekomsten av hierarkisk kunskap, erfarenhet och praktik. Att kunna dela framgång och motgång med kollegorna är viktigt. Kirurgens anpassningsförmåga kan prövas under utbildningen, något som klinikchefen förr gjorde och använde i sin personalpolitik. I dag görs det knappt.

Patienten bör ha rätt att bli opererad professionellt, och det borde aldrig bli tal om att unga kirurger ska öva på en patient. Övning måste ske tillräckligt före och utanför operationssalen, och det måste ges tid för övning. För kirurgin kan det vara dags att koncentrera specialistutbildningen, helt eller delvis, till färre sjukhus. Det är dags att erkänna att kirurgi är ett hantverk av samma dignitet som att lära sig att traktera ett musikinstrument.

Det är rimligt att färdigheten övas under handledning en dag per vecka. Därutöver ska kirurgen förstås assistera vid operationerna, för att efter hand genomföra dem med seniora handledare. Hittills har blivande kirurger i första hand setts som arbetskraft. Det är dags att tänka mer på deras utbildning till specialiserade operatörer för att behandla patienters sjukdom.