Ätsvårigheter hos barn är vanligt förekommande, och prevalensen i Sverige uppskattas vara ca 9 procent [1]. Ofta är problemet multifaktoriellt, och familjerna behöver stöd från flera professioner. Barnets tillväxt och näringsstatus kan påverkas, men svårigheterna leder oftare till en belastande måltidssituation för barn och vårdnadshavare. En ökad känslighet för matens smak, doft och konsistens är vanlig, och ibland ses en samsjuklighet med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Föräldrarnas oro kan också bidra till att upprätthålla måltidsproblematiken [2-4].

Det har saknats en entydig definition av ätsvårigheter hos barn, men 2019 lanserade en multiprofessionell expertpanel diagnosen »pediatric feeding disorder« (PFD) [3]. Panelen definierar diagnosen som »en störning av oralt intag som inte är åldersadekvat, har varat minst 2 veckor samt associeras med svårigheter inom en eller flera av följande 4 domäner: medicinska problem, psykosociala svårigheter, brister i barnets ätfunktion och/eller komplikationer vad gäller näringsintaget«.

För att diagnosen ska ställas måste ätstörningar, såsom anorexi och bulimi, uteslutas. Ätmönstret ska heller inte bottna i brist på föda eller kulturella normer. I USA inkluderades en diagnoskod för PFD i ICD-10 år 2021.

Vid PFD kan barnets svårigheter kategoriseras under en eller flera av de 4 domänerna, som är tätt sammankopplade och påverkar varandra [3]:

  • Under den medicinska domänen ryms alla somatiska åkommor som kan bidra till ätsvårigheter, till exempel avvikande mag–tarmfumktion och neurologisk skada.
  • Under den psykosociala domänen ingår till exempel stress hos vårdnadshavarna som resulterar i ogynnsamma strategier för att hantera barnets svårigheter.
  • Domänen »svårigheter gällande barnets ätfunktion« inkluderar till exempel sensoriska ätsvårigheter och dysfagisymtom.
  • Nutritionsdomänen innefattar energi- och näringsbrist.

I Sverige saknas i dagsläget adekvata diagnoskoder för ätsvårigheter hos barn. Befintliga diagnoser är direkt missvisande, såsom diagnosen »matvägran hos spädbarn och barn« (F98.2), som indikerar att barnet agerar av trots, när det i själva verket handlar om svårighet. Bakomliggande organisk sjukdom måste också uteslutas, vilket exkluderar barn med medicinska problem. Diagnosen »svårigheter med och försummelse av födointag« (R63.3) indikerar brister hos vårdnadshavaren. Diagnosen »failure to thrive« (R628A) kan inte användas för barn utan tillväxtpåverkan.

År 2013 lanserades ARFID (avoidant/restrictive food intake disorder) i psykiatrins diagnosmanual. ARFID exkluderar ungefär hälften av alla barn med ätsvårigheter, eftersom diagnosen inte kan användas om barnet har en bakomliggande sjukdom eller ett neuropsykiatriskt tillstånd som bättre förklarar problemet [6]. Det är inte ovanligt att barn med ätsvårigheter har exempelvis förstoppningsbesvär, och i vilken grad detta bidrar till ätsvårigheterna är svårt att bedöma kliniskt. ARFID kan sägas ingå som en del under det bredare PFD-paraplyet, men är ingen fungerande etikett vid multifaktoriella ätsvårigheter hos barn. För dessa barn behövs det bredare perspektiv som PFD möjliggör. PFD förefaller effektiv för att ur ett samlat och multiprofessionellt perspektiv bedöma ätsvårigheter hos barn [6, 7]. Internationell konsensus kring diagnossättning är dessutom gynnsam för forskning, kliniska riktlinjer och förbättrad vårdkvalitet [8].

I en nyligen publicerad svensk intervjustudie ger föräldrar till barn med PFD uttryck för hög stress och oro över barnets ätsvårigheter samt frustration över uteblivna, missriktade eller dåligt koordinerade vårdinsatser [9]. Teambaserat omhändertagande av barn med ätsvårigheter är eftersträvansvärt och bör innefatta vårdgivare med kompetens inom alla fyra domänerna, i första hand läkare, dietist, logoped och psykolog.

Nuvarande organisatoriska och ekonomiska ramar för vården kan dock försvåra uppbyggnaden av sådana team. I detta avseende kan den nya diagnosen PFD hjälpa till att lyfta fram teamperspektivet på barn med ätsvårigheter.