Partiklar i luften orsakar 3 000–5 000 förtida dödsfall i Sverige varje år, och dödsorsaker som har kunnat härledas till exponering inkluderar stroke, hjärtinfarkt och lungcancer [1]. Vet våra patienter om att en otillräcklig klimatpolitik tar livet av människor? Och om inte – vilket ansvar har vi läkare?

COP 28, FN:s klimatmöte, hölls i Dubai mellan den 30 november och 12 december. För första gången var klimatkrisens hälsoeffekter en egen punkt på agendan. WHO uppskattar att en fjärdedel av alla globala dödsfall kan kopplas till miljörelaterade orsaker som hade kunnat förebyggas [2].

Det är lockande att distansera sig från dessa hårresande siffror genom att övertala sig att det är värre i Kina eller Indien. Men även om Sverige inte är värst är hälsoeffekterna av klimatförändringarna omfattande även här. Den förväntade livslängden för en stockholmare förkortas med 9 månader enbart på grund av exponering för hälsoskadliga partiklar i luften, vilket kan jämföras med dödsfall i trafiken, som minskar medellivslängden med 1 månad [1]. Man vet att barn är extra känsliga, och spädbarn som bor på adresser med förhöjda mängder luftföroreningar uppvisar försämrad lungfunktion redan vid 6 månaders ålder [3]. En studie av luftföroreningar på förskolegårdar i Malmö visade partikelhalter som överskred miljömålen [4].

Nu lägger regeringen fram en budgetproposition där de själva pekar på ökade utsläpp. En skattesänkning på bensin och diesel motsvarande 5,64 miljarder kronor föreslås år 2024 [5]. Samtidigt rapporterar Sveriges Radio att flertalet regioner på grund av politiska besparingar planerar en höjning av biljettpriset i kollektivtrafiken [6]. 420 forskare varnar i ett upprop i Aftonbladet för att regeringens klimatpolitik är »katastrofal« [7]. Detta kommer att få hälsoeffekter. Är befolkningen i Sverige beredd att betala med sina levnadsår? Eller snarare: vet de om att de redan gör det?

I dag betraktas det närmast som alarmistiskt att informera patienter som har haft stroke, hjärtinfarkt eller lungcancer om att luftföroreningar kan ha varit en bidragande orsak. Kanske beror det på omtanke om patienten: man vill ogärna skuldbelägga eller bidra till ångest kring miljöförstöring.

Denna omtanke får dock konsekvenser. Människor pratar ofta om att man bör engagera sig i klimatfrågan »för barnbarnens skull«. Det vittnar om en skrämmande okunskap kring vad vi redan exponeras för varje dag. WHO klassar klimatförändringar som ett av de absolut största hoten mot mänskligheten [2].

Att som läkare inte stå på barrikaderna i denna fråga måste kallas ignorans. Att inte informera våra patienter om denna allt troligare orsak till sjukdom – det är tjänstefel.