Björn Axel Johanssons krönika »Hon ska inte ha något jävla psyktjack! Hon ska ha IVIg – nu!« i Läkartidningen illustrerar det bottenlösa förtroendegap som finns mellan många föräldrar till svårt psykiskt sjuka barn och oss som företräder professionen [1]. Inlevelse, nyfikenhet och öppenhet inför ny kunskap, i detta fall gällande PANS (pediatriskt akut neuropsykiatriskt syndrom), är centrala egenskaper för att minska gapet och förbättra patientrelationen.

Gapet är inte nytt.

På 1980-talet ansågs fortfarande autism vara utlöst av kylskåpskalla mödrar, och panikångest »fanns inte« enligt psykiatrisk expertis. Ångestneuros behandlades med psykodynamisk terapi, punkt slut. Sedan visade det sig att SSRI och KBT fungerade bättre än samtal om barndomstrauman. Sedan kom alla barn med ADHD som inte fick pröva centralstimulantia. Många av dessa barns skolgång spolierades av denna enögdhet. Efter det kom 90-talet när inga vuxna med ADHD fick behandling, eftersom ADHD ansågs vara en barnsjukdom. Nu gödslas det i stället med centralstimulantia i alla åldrar, på gott och ont.

OCD (tvångssyndrom) är en heterogen sjukdom, och ungefär hälften av patienterna svarar på SSRI och KBT. Den är överrepresenterad bland barn med 22q11-deletionssyndrom, Prader–Willis syndrom och autism, men också vid terapiresistent schizofreni och den autoimmuna streptokockutlösta sjukdomen Sydenhams korea.

På 90-talet beskrevs sjukdomsbilden PANDAS (streptokockassocierade pediatriska autoimmuna neuropsykiatriska störningar), kännetecknad av akut OCD, tics, regression och streptokockinfektion hos barn [2]. Senare framkom att streptokockinfektion inte alltid kunde verifieras, att vissa insjuknade senare och att anorexi kunde ingå i sjukdomsbilden, och det bredare konceptet PANS introducerades. Men denna nya sjukdomsentitet förnekas på sina håll, och återigen klandras föräldrarna för att bidra till svåra sjukdomsförlopp.

Efter att vi träffat och beforskat ett stort antal patienter med PANS [3] är det uppenbart att många har svarat dramatiskt på antibiotika och immunmodulerande behandlingar såsom intravenöst immunglobulin (IVIg) [4, 5].

Vi har också följt en patient, som rubricerades som palliativ från psykiatrins sida på grund av ett långvarigt och extremt självskadebeteende. Hon råkade vara kontrollpatient i en studie som undersökte ett laboratorietest för PANS-diagnostik. Patienten i fråga uppvisade avvikelser i testet utan att ha PANS-anamnes och fick på den vägen pröva IVIg via en neurolog. Med fortsatt behandling har patienten nu varit symtomfri i 6 år.

OCD är en biologisk sjukdom med kända neurologiska avvikelser. Gränsen till somatisk sjukdom är diffus, förloppet ofta kroniskt och livskvaliteten mycket låg för de svårast sjuka och terapiresistenta fallen. Det hävdas att randomiserade, blindade studier måste föregå behandlingar på nya indikationer, men byråkratin, finansieringen och regelverket i kombination med att det rör sig om relativt sällsynta diagnoser gör att sådana studier snarast kan betraktas som illusioner utan verklighetsförankring.

Vi som läkarkollektiv kan provoceras av patienter och anhöriga som vill och kan mer än vi. Genom att avskriva desperata anhöriga som aggressiva och sjukdomsgenererande kan vi lugnt luta oss tillbaka i vår vetenskapliga förträfflighet.

Det är svårbegripligt varför man inte kan pröva IVIg-behandling på en svårt sjuk flicka med OCD och en viktnedgång på 12 kg – exemplet som Johansson framför i sin krönika – när en fungerande behandling kan förändra hela livet för familjen. Risken för placeborespons hos denna typ av patient är negligerbar. Behandlingen är dyr, visst, men kan orsaken bakom att inte pröva den snarare vara att ett positivt behandlingsutfall skulle bevisa att OCD visst kan vara en immunologisk sjukdom?

Jag anser att vi behöver en databank för behandlingar givna utanför godkänd indikation vid oklara symtombilder, såsom PANS, både för patienternas och vår egen trovärdighets skull.