»Sjukhus i hemmet« är slutenvård och ska ägas av sjukhusen

Vårdplatsbristen i Sverige är ett faktum, och en rapport visar att Sverige inom ett år måste tillhandahålla 15 procent fler slutenvårdsplatser för att möta behovet [1]. God och nära vård är ett mål för hälso- och sjukvården [2], och utgångspunkten är patientens behov. Hemsjukvård har identifierats som ett verktyg i denna utveckling, och inom öppenvården finns flera initiativ: distansmonitorering av kroniskt sjuka, basal hemsjukvård via primärvården och avancerad sjukvård i hemmet (ASIH). Dessa är verksamheter inom olika delar av vårdkedjan där man sett fördelar med vård i hemmet.

Slutenvården i Sverige har dock inte gjort samma omställning.

»Sjukhus i hemmet« (hospital at home) är en internationellt validerad sjukvårdsmodell, som blir vanligare i USA och Europa och nu uppmärksammas även i Sverige [3]. Vårdformen började som en analog verksamhet med sjukhusansluten hemsjukvård åt selekterade sköra patienter, men har de senaste åren genomgått en digitalisering som tillåter behandling av fler och svårare sjukdomstillstånd, så kallad virtuell slutenvård. Vårdnivån är att likställa med en vårdavdelning på ett fysiskt sjukhus, och vårdformen har visat sig vara resurseffektiv, patientsäker och populär bland patienter, anhöriga och vårdpersonal [4-8]. Patienten vårdas i sitt hem med en kombination av fysiska hembesök och digitala avstämningar med sjukhuspersonal. Varje dag sker minst en digital avstämning med läkare under ronden och upp till 4 fysiska hembesök av sjukvårdspersonal för till exempel provtagning och administration av läkemedel.

När sjukvårdens arbetssätt förändras behöver lagar, riktlinjer och definitioner anpassas. Utvecklingen inom virtuell slutenvård föranleder en diskussion om hur en slutenvårdsplats bör definieras. Enligt Socialstyrelsen är slutenvård när hälso- och sjukvård »ges till en patient vars tillstånd kräver resurser som inte kan tillgodoses inom öppen vård eller hemsjukvård. Detta innebär att patienten skrivs in på sjukhus och att en vårdplats ställs till patients förfogande« [9]. Vidare stipulerar vissa sjukhusavtal att slutenvård rent geografiskt endast får bedrivas på sjukhusområdet.

Capio S:t Görans sjukhus har bedrivit virtuell slutenvård i över ett år med nära 400 patienter. Det är fascinerande att se hur mycket bättre patienter mår av att få vara i sin hemmiljö. De äter och sover bättre, kommer till ro och tar bättre till sig information om sitt sjukdomstillstånd. Verksamheten bidrar till mindre sjukhusrelaterade komplikationer och lägre återinläggningsfrekvens jämfört med traditionell slutenvård [5, 6]. För oss är det tydligt att »god och nära vård« även har en plats inom slutenvården, men det pågår nu diskussioner i Region Stockholm om hur den här vårdformen ska klassificeras.

Att patienter rent geografiskt befinner sig i sitt hem betyder inte att de är redo att skrivas ut ur slutenvården. Deras sjukdomstillstånd är akut och föränderligt och kräver hög närvaro av sjukvårdspersonal för avancerad diagnostik och behandling. De kräver dygnet runt-beredskap som kan växla upp vårdnivå vid behov, något som endast kan och ska tillgodoses av sjukhus.

Att lägga ansvaret för dessa patienter på öppenvården skulle medföra patientrisk. Det skulle ytterligare belasta en redan ansträngd öppenvård och resultera i högre återinläggningsfrekvens till sjukhusen, något som både är kostsamt för samhället och mödosamt för den enskilda patienten.

Den genomsnittliga inneliggande vårdtiden på sjukhus i Sverige är ca 25 procent lägre än i resten av Europa [10], och det är därför Sverige hittills har klarat av att ha så få vårdplatser. Att korta ner vårdtider på sjukhusen ytterligare är att marginalisera den kompetens som finns där.

Vi bör i stället möjliggöra för sjukhusen att nå ut med de specialistkompetenser och resurser som endast de besitter och låta patienten ta del av dem så länge behovet finns. För det krävs en bredare definition av det vi i dag kallar »slutenvårdsplats«.