Så var det dags igen att få ta del av resultaten från den senaste SPUR-inspektionen. Efter att ha tittat på processer och granskat dokument samt intervjuat ST-läkare, handledare, lärare, studierektorer och chefer så skulle SPUR-inspektörerna berätta för oss i vilken utsträckning vår specialistutbildning i neuroradiologi lever upp till Socialstyrelsens krav. Resultatet blev ungefär detsamma som vid granskningen som gjordes för sju år sedan: läkarna lägger för lite tid på pappersadministration.

De två SPUR-inspektörerna, som båda är mycket kloka och respekterade kollegor, betonade att vår handledning av ST-läkarna i neuroradiologi fungerade utmärkt. Bredden och djupet i patientfallen var enastående, den vetenskapliga nivån hög, forsknings- och utvecklingsverksamheten föredömlig och undervisningsmiljön som helhet utmärkt.

Sådana detaljer räcker dock inte hela vägen fram. För att helt leva upp till Socialstyrelsens krav så måste våra medarbetare lägga mindre tid på undervisning, falldiskussioner och klinisk diagnostik och i stället ägna mer tid åt att skriva och revidera individuella studieplaner, skriva styrdokument, skicka ut, fylla i och sammanställa enkäter och dokumentera mer av både det kliniska arbetet och våra lärarkollegier. Först då blir vår ST-utbildning bra enligt det nu rådande regelverket [1].

Svenska läkare lägger mellan 20 och 48 procent av sin arbetstid på administration, samtidigt som vi enligt OECD är ett av länderna med absolut lägst antal patientbesök per läkare och år. [2-4]. Man kan då tycka att det är djärvt av Socialstyrelsen att kräva att vi ska lägga ännu mer tid på att dokumentera vårt arbete. Men det är inte så konstigt. När den senaste revisionen av specialistutbildningen gjorde i Sverige önskade Svensk förening för medicinsk radiologi att en specialistexamen infördes. Socialstyrelsen sa nej, och i stället för krav på faktiska ämneskunskaper så fick vi krav på dokumentation och signaturer.

Det finns dock ett problem med dessa dokument och signaturer: de är ingen garanti för att ST-läkarna lär sig det de ska.

Att dokument och signaturer inte fungerar lika bra som faktiska test lärde man sig inom idrotten redan för 50 år sedan. För att undvika dopning inom tyngdlyftningen så fick de tävlande skriva under ett dokument där de garanterade att de inte dopat sig. »Hoa-Hoa« Dahlgren, en framgångsrik tyngdlyftare vid den tiden, gick tidigt ut och påpekade att ett underskrivet dokument faktiskt inte var någon garanti för att man inte hade dopat sig. För detta fick han utstå mycket kritik, men tiden gav honom rätt, och nu i efterhand kan vi le åt naiviteten som rådde när man i stället för att genomföra riktiga dopingtest förlitade sig på dokument och signaturer.

Analogin till dagens specialistutbildning är uppenbar, och man skulle önska sig att Socialstyrelsen tog till sig av de snart halvsekelgamla insikterna från idrottsrörelsen och bytte fokus från dokument och signaturer till riktiga prov. Om man etablerade en examen som krav för specialistkompetens så skulle fokus hos dem som bedriver specialistutbildning flyttas från dokumentation och administration till undervisning och handledning. Samtidigt som det skulle minska administrationen så skulle vi också få riktiga data om huruvida både specialistutbildningarna och de blivande specialisterna håller måttet. Detta i sin tur skulle minska riskerna för att någon erhåller ett specialistbevis utan att ha tillräckliga fackkunskaper.

Att prioritera faktiska kunskaper och färdigheter framför omfångsrika dokument och detaljplaner borde vara en självklarhet, i alla fall om syftet med specialistutbildningen är en högkvalitativ och patientsäker sjukvård.

Foto: Stefan Zimmerman