Psykiatrisk sjukvård i Sverige lider sedan länge av en brist på psykiatrer [1]. Många mottagningar och avdelningar är beroende av hyrläkare, och kontinuitet är en bristvara. Det är därför av stor vikt att vi använder våra läkartider på klokast möjliga vis.

Sedan 2008 kräver Transportstyrelsen att patienter som har diagnostiserats med ADHD, autism eller »liknande tillstånd« (Transportstyrelsens egen formulering) eller intellektuell funktionsnedsättning inkommer med läkarintyg från en psykiater. När kravet på läkarintygen infördes omfattades färre individer än i dag. Femton år senare har antalet individer med ADHD och autism i Sverige ökat flerfaldigt [2], samtidigt som bristen på psykiatrer är oförändrat stor.

Följdriktigt växer antalet läkartider som går åt till detta uppdrag i ett raskt tempo.

Det finns forskningsresultat som visar på en ökad olycksrisk om en bilförare har ADHD eller autism [3, 4], men det har inte gjorts några studier om huruvida intygskravet är en intervention som minskar denna risk. Det är också sällsynt att ett läkarintyg leder till någon konsekvens, exempelvis körförbud.

Nyttan med handlingar inom sjukvården ska vara tydlig och helst ha god evidens, och det gäller inte utfärdandet av dessa läkarintyg. Det är en allvarlig brist i ett uppdrag som en statlig myndighet har ålagt psykiatrin.

Förutom att det saknas bevis för att läkarintygen påverkar olycksstatistiken är intygskravet problematiskt eftersom psykiatriska diagnoser är otillförlitliga entiteter. Psykiatrin saknar objektiva och pålitliga mät- och undersökningsmetoder, och lika kompetenta och erfarna läkare kan göra diametralt olika bedömningar av samma patient. Inte heller uppgifter om behandlingseffekt och -följsamhet ger några hårda fakta. Det finns en rad osäkra faktorer som gör verkligheten svåröverskådlig för läkaren och därmed för Transportstyrelsen. För hur vet vi säkert att patienten tar läkemedlet på det sätt som uppges? Hur påverkas symtompresentationen av syftet med läkarundersökningen? Och vilken betydelse har dagsformen?

Vidare kan besvären vara lindriga, och det behöver inte röra sig om några betydande funktionsnedsättningar. I dag diagnostiseras även normalfungerande individer med ADHD och autism [5]. Enligt filosofiprofessor Jonna Bornemark är individer med en annorlunda kognitiv funktion inte nödvändigtvis avvikande i negativt hänseende, utan svårigheterna kan främst förklaras av en intolerans och låg acceptans i samhället [6].

Med tanke på psykiatriska diagnosers beskaffenhet blir den centrala frågan en svårknäckt gåta: Hur kan Transportstyrelsen ha användning av psykiatriska bedömningar när de ska avgöra huruvida en individ ska få grönt ljus eller inte?

Godtyckligheten är stor, och i den ligger en orättvisa som gränsar till diskriminering. Eftersom psykiatriska bedömningar har stora felmarginaler och det förekommer både en över- och underdiagnostisering är det på mycket lösa grunder som Transportstyrelsen kräver läkarintyg av just de här individerna [7].

Transportstyrelsen kan efter 15 år fortfarande inte uppvisa belägg för att läkarintygen minskar olycksrisken eller för att körskollärare skulle ha otillräcklig kompetens att bedöma olika individers körförmåga [8-10]. Intygshanteringen är inget annat än en pseudolösning på ett svårdefinierat problem och handlar i grund och botten om en övertro på värdet av ett läkarintyg. Därför bör Transportstyrelsen upphöra med att ansätta godtyckligt utvalda grupper av individer och sluta belasta psykiatrin i onödan.

Läs mer:
Replik: Läkarintygen behövs vid utredning av hinder för körkort
Slutreplik: Transportstyrelsen saknar argument