Regionerna förbereder sig nu för den största omställningen inom läkarutbildningen på 50 år. De första studenterna på det nya 6-åriga läkarprogrammet tar examen under sommaren 2027, vilket närmar sig med stormsteg.

Ett år före det, under sommaren 2026, blir också den sista kullen som genomför AT klar.

Förutom att AT är legitimationsförberedande för den enskilde läkaren är den dessutom en viktig del i regionernas bemanning. Detta kommer att ändras drastiskt när AT försvinner och »ersätts« med BT, vilket synliggörs med följande räkneexempel. I min region, Region Västernorrland, gör samtliga AT-läkare 9 månader (40 veckor) »akut sjukvård«. Motsvarande siffra för BT är 17 veckor, vilket motsvarar en minskning med 57,5 procent.

För stora regioner, där arbetskraften i dag består av en blandning av AT-läkare, vikarierande underläkare, ST-läkare och randande ST-läkare, kommer skillnaden att vara kännbar. För små regioner, där AT-läkarna utgör en ännu viktigare kugge i bemanningen av jourled, akutmottagningar och avdelningar, kommer detta att vara en mycket stor omställning.

Vem ska då bemanna akutmottagningarna och vårdavdelningarna ute i vårt avlånga land?

Det korta svaret för akutmottagningarna torde vara akutläkare. Detta är dock ingenting som landets små sjukhus snabbt kommer att kunna ställa om till. Det finns dessutom i dag relativt få specialiserade akutläkare att bygga framtida verksamheter kring. Att lyckas införa ett nytt arbetssätt på akutmottagningarna är dessutom svårt, något det nyligen berättades om i Läkartidningen [1].

När det gäller vårdavdelningarna, speciellt inom de opererande specialiteterna, är frågan betydligt svårare att svara på. Om varje avdelning bemannas av en underläkare per 8–14 patienter behövs det betydligt fler underläkare än det framtida specialistbehovet inom de opererande specialiteterna. Redan i dag har Svensk kirurgisk förening flaggat för att ST-läkare har problem med att få tillräckligt med operationstid [2]. Om ST-läkare i kirurgi ska ersätta alla Sveriges AT-läkare i sin verksamhet så lär situationen knappast bli bättre.

Frågan bör föras högt upp på agendan både hos regionerna och Läkarförbundet. Vi bör intensifiera samtalen om vem som ska bemanna framtidens sjukvård på våra (operativa) avdelningar. Det finns annars en reell risk att regionerna springer på i samma hjulspår som tidigare och att lösningen blir vikarierande underläkare, som byts ut på löpande band i storstäderna och i värsta fall mot ingen alls i glesbygden. Detta är till viss del en verklighet i enstaka regioner redan i dag, men riskerar att kraftigt öka i hela riket.

Att få tillgodoräkna sig sin tid som ST i kirurgi efter att ha arbetat ett år på en avdelning, kanske helt utan att operera, lär inte vara attraktivt för arbetsgivarna i framtiden. Detta gör att många av våra framtida kollegor riskerar att hamna i osäkra anställningar som i praktiken kommer att fungera som en återvändsgränd karriärmässigt.

Jag hoppas att detta dystopiska framtidsscenario inte blir verklighet, utan att arbetsgivarna tillsammans med Läkarförbundet hittar konstruktiva vägar framåt som blir bra både för sjukvården och för den enskilda läkaren.