Under 2023 rapporterades 707 humanfall, 152 hästutbrott och 247 fågelutbrott i EU/EEA-länderna. Flest humanfall ses i Italien och Grekland. Värt att notera är att Tyskland sedan 2018 årligen rapporterat humanfall samt utbrott hos hästar och fåglar, det närmaste cirka 30 mil från Skånes sydkust [1]. Vaccin finns till häst, men inte till människa [2].

Nilfebervirus sprids via myggor av Culex-släktet. Culex pipiens, sydlig husmygga, är huvudsaklig vektor mellan fåglar, vilka utgör en naturlig reservoar. Culex modestus, nilfebersmyggan, en bryggvektor, kan överföra smittan från fågel till människa och häst. Sydlig husmygga är allmänt förekommande i Sverige, och nilfebersmyggan har påvisats i Skåne och Halland [3]. 

Med ett varmare klimat kan nilfebervirus spridas längre norrut. Enligt Europeiska smittskyddsmyndighetens (ECDC) riskbedömningsverktyg bedöms Skåne vara ett framtida riskområde, och ECDC uppmanar till övervakning i länder som riskerar att drabbas [4]. 

För att övervaka om nilfebervirus sprids till Sverige behövs ett »One health«-perspektiv med insatser på både human- och veterinärsidan liksom mygg­övervakning [5]. När nilebervirus sprids till nya regioner upptäcks det oftast först bland fåglar och hästar. De flesta infektioner med nilfebervirus hos människa och häst är asymtomatiska eller med lindriga symtom och svåra att skilja från andra viroser. Det är framför allt vid neuroinvasiv sjukdom med encefalit som diagnosen ställs av läkare och veterinärer [5]. 

När det första fallet av nilfeberencefalit upptäcks i ett område är smittan redan spridd. I områden med gynnsamt klimat och förekomst av kompetent vektor för viruset bör nilfeber vara en differentialdiagnos vid oklar meningo­encefalit eller oklar febersjukdom under myggsäsong hos både människa och häst, och utredningen kompletteras med serologi för nilfebervirus om ingen annan orsak hittas.

I Sverige är human infektion med nilfebervirus endast anmälningspliktig vid viral meningoence­falit [6], medan infektion hos djur lyder under epizootilagen. Vi föreslår att anmälningsplikten, enligt europeiska rekommendationer ändras till att omfatta alla fynd av infektion med nilfebervirus [7]. Redan nu bör infektion utan meningoencefalit anmälas till regional smittskyddsläkare som »övrig sjukdom som fått en anmärkningsvärd utbredning« om smittan bedöms vara förvärvad i ett område där nilfeber inte tidigare påvisats.

Nilfebervirus introducerades i USA 1999 och fick en kraftig och snabb spridning. År 2002 uppmärksammades smitta via blodtransfusion från 16 blodgivare, som i efterhand konstaterades vara viremiska trots att de i huvudsak var asymtomatiska [8]. Därför är det reglerat i Sverige och EU att blodgivare som vistats i område med pågående transmission av nilfeber ska ha 28 dagars karens innan blodgivning får ske [9]. I områden med nilfebervirus görs nukleinsyratest vid varje blodgivning i risksäsong för att upptäcka virusbärare. Även blod från hästar som ska användas kliniskt inom veterinärmedicinen kan behöva testas. Övervakning och tidig upptäckt av virus i nya områden är således viktig för blodsäkerheten. 

Sammanfattningsvis konstateras att ECDC bedömer att nilfeber är en utbrottsbenägen sjukdom som sprider sig till nya områden och att förberedelser och övervakning bör ske i områden som riskerar att nås av smittan [10]. Vid introduktion i Sverige blir konsekvenserna för blodcentralerna stora, enligt erfarenheterna från Tyskland [11]. 

Vi anser att regioner i södra Sverige och myndigheter, i ett »One health«-perspektiv, behöver se över förmågan att tidigt upptäcka och hantera introduktion av nilfebervirus i Sverige.