I en av Sveriges större dagstidningar beskrev nyligen en anhörig hur hennes 90-årige far med spridd cancersjukdom »utsattes« för en rad diagnostiska undersökningar och behandlingar en kort tid före sin död, i direkt strid med hans önskemål, som journalförts »gång på gång«. Trots detta ordinerades fadern bland annat ett kirurgiskt ingrepp, ett stort antal blodtransfusioner, näringssond och palliativ strålbehandling. Under hans sista åtta veckor vårdades han av tiotals läkare och sjuksköterskor och en rad andra vårdyrkesgrupper. Den anhöriga anmälde handläggningen till Inspektionen för vård och omsorg (Ivo), som bedömde att »patienten i allt väsentligt samtyckt till vården«.

Den här historien illustrerar det etiska dilemmat med att vårda äldre patienter med allvarlig sjukdom och avvägningen mellan patientens självbestämmande (efterfrågan) och läkarnas medicinska bedömning (behov). Det är alltid svårt att ta ställning till en enskild fallbeskrivning. Patienter med svåra sjukdomar i livets slutskede har inte sällan nedsatt kognitiv funktion och kan komma med motstridiga besked till vårdpersonal, samtidigt som olika anhöriga kan ha olika uppfattningar om hur vården bör bedrivas. Men om uppgifterna ovan stämmer beskriver de en oetisk kränkning av patientens självbestämmande och därmed av hans människovärde.

Flera faktorer talar för att det alltför ofta föreligger betydande överbehandling i sjukvården, framför allt hos äldre personer.

  • I en färsk doktorsavhandling [1] skriver författaren att »ca 1/3 av äldre patienter med solida cancertumörer utsatts för olika former av potentiell överbehandling under sina sista månader i livet«. Författaren inspirerades till avhandlingen av en äldre anhörig som drabbades av allvarlig sjukdom. Upplevelsen väckte frågor om vårdens benägenhet att fullfölja behandlingar på bekostnad av värdighet i livets slutskede.
  • Vårdtiderna inom akutsjukvården har minskat successivt sedan många år och är i dag orimligt korta. Den stora omsättningen av läkare och vårdpersonal på sjukhusen leder till bristande kontinuitet och att patienterna ofta är »nya« för personalen, trots att de har kroniska sjukdomar och har haft kontakt med sjukvården under längre tid. Korta vårdtider och bristande kontinuitet/personkännedom innebär en stor risk för överdiagnostik och överbehandling. Detta drabbar främst äldre personer, eftersom de flesta patienter som vårdas på akutsjukhus är äldre.
  • Enligt Socialstyrelsen behandlas äldre personer som bor i kommunala särskilda boende (Säbo) med i genomsnitt 8–10 olika läkemedel samtidigt [2]. Denna omfattande polyfarmaci i livets slutskede innebär en »intensivvårdsmässig« läkemedelsbehandling som kräver särskilt hög medicinsk kompetens och ett system för regelbundet upprepade medicinska bedömningar av effekter, biverkningar och risker. Flera färska rapporter från Ivo har påvisat allvarliga brister i den medicinska vården på Säbo [3].
  • Både nationella riktlinjer från Socialstyrelsen och vårdförlopp från Sveriges Kommuner och regioner har fokus på avgränsade sjukdomar och skador och innebär därför en mycket stor risk för omfattande överbehandling av äldre personer med multipla hälsoproblem [4].

En grundbult i vården av äldre personer är att anpassa behandling och vård till den enskilda patientens hälsosituation, egna önskemål och prognos. Detta förutsätter en regelbundet upprepad kritisk medicinsk analys och bedömning av äldre personer utförd av välutbildade läkare med stöd av vårdpersonal. Dessvärre är inte sjukvården i Sverige, eller något land, utformad efter att åldrande är den i särklass viktigaste riskfaktorn för sjukdomar och skador och att multisjuklighet därför är särskilt vanlig hos äldre personer.

Överbehandling är en av många negativa konsekvenser av den olämpliga organisationen och styrningen av sjukvården, och den innebär betydande risker för vårdskador och onödiga kostnader.