Modig och medarbetare skriver att den svenska sekundära frakturprofylaxen fortfarande har förbättringspotential [1]. För att förbättra den »brottsförebyggande verksamheten« föreslår de ökade ekonomiska incitament för att följa de nationella riktlinjerna [2-5], vilket i dag inte är finansierat. Frågan är om mer pengar räcker?

Vid utvärderingen av de svenska osteoporosriktlinjerna [6] påtalade man att enkätsvaren från primärvården var så få att de inte gick att analysera och att få ortopedkliniker använde frakturkedjor.

Det är synd, eftersom recidivrisken är stor, speciellt vid de allvarligaste höft- eller kotfrakturerna. Det finns förvisso exempel på väl fungerande frakturkedjor [7], men Socialstyrelsen har som högsta prioritet, hör och häpna, att frakturkedjorna ska användas manuellt och parallellt med de många journalsystemen och de ännu fler kvalitetsregistren. Det är på tvärs mot regeringens digitaliseringssträvanden [8]. Alla data som krävs för att bedöma risken för fall eller fraktur finns redan registrerade i journalsystemen: kön, ålder, boendeform, komorbiditet, polyfarmaci, tidigare sjukhusvistelser och skador. Dessa data är faktiskt fler och bättre än de som används i verktyget Frax, som rekommenderas för att beräkna risken för fraktur inom 10 år.

Anledningen till att så få ortopedkliniker kunnat sätta upp frakturkedjor är personalbrist, så extrapengar skulle knappast förslå. Varför inte införa digitala frakturkoordinatorer, som på Danderyds sjukhus, där man använder ICD-koder för att fånga upp frakturpatienterna? Som ett första steg bör man då lokalt skriva avtal med primärvården om hur många och vilka patienter man kan ta mot. Det är orealistiskt att den hårt ansträngda primärvården skulle ta emot 125 000 benskörhetsfrakturer årligen [1] och följa Socialstyrelsens rekommendationer att bentäthetsmäta allihop, inklusive identifiering av kotkompressioner [9]. En mer kostnadseffektiv screening är att lägga längd och vikt i labblistorna, som på barnavårdscentralerna. En längdminskning med 4 cm talar starkt för multipla kotkompressioner [10].

Det sticker i ögonen att så få av dem med allra högst risk för refraktur (de med höftfrakturer) får någon frakturskyddande farmakologisk behandling i Sverige [11]. Detta strider mot hälso- och sjukvårdslagens första paragraf om att behov ger företräde. I Norge, Storbritannien och Irland får de flesta en effektiv behandling dagen efter höftfrakturreparationen [12, 13].

Som Modig och medarbetare påpekar är de regionala skillnaderna i medicinsk sekundärprevention frapperande stora [1]. Sämst är Norrland, som  har den högsta incidensen av höftfrakturer. Man uppmärksammar att rekvisitionsläkemedel inte registreras på individnivå. Detta måste korrigeras, eftersom en ständigt ökande andel av de benstärkande medicinerna förskrivs genom rekvisition.

Författarna har dock rätt: pengarna styr. Varför då inte göra en hälsoekonomisk analys av den farmakologiska frakturprofylaxen som ett komplement till analysen av fallförebyggande åtgärder [14]? Då antalet 80-åringar ökar med 40 procent nästa decennium, medan antalet i arbetsför ålder ökar med 4 procent, måste vi redan nu börja arbeta mer kostnadseffektivt.