Enligt lag ska den nationella läkemedelslistan nås via journalsystemen senast december 2025 [1]. Genom att den visar patientens alla recept är tanken att recepten ska stämma överens med patientens samtliga aktuella läkemedelsordinationer från vården [2-4]. Ett problem är att den nationella läkemedelslistan inte bygger på läkemedel ordinerade från vården, utan utgår från de samlade recepten vid E-hälsomyndigheten.

Det finns giltiga recept där ordinationen egentligen är ändrad eller avslutad, och en sista expediering av ett recept innebär inte alltid att behandlingen är avslutad, trots att receptet då blir ogiltigt. Ofta har patienten en tänkt behandling i ytterligare tre månader med en planerad uppföljning i vården. Dessa är några exempel som tydligt visar att recept inte är detsamma som ordinerad behandling.

För att den nationella läkemedelslistan ska fungera behöver recepten kopplas till enskilda ordinationer i patientjournalen, och skillnader behöver visas i patientjournalen. Så är det inte tänkt och uppbyggt nu. De sätt på vilka den nationella läkemedelslistan nu kopplas till patientjournalerna kan därför inte ge den förväntade nyttan under de närmaste åren. I stället uppstår nya risker och en administrativ börda för vården [5], tvärtemot målsättningen i Nationell läkemedelsstrategi 2024–2026 [6].

Hur hamnade vi då här?

Varken i lagen om den nationella läkemedelslistan eller hos E-hälsomyndigheten beskrivs hur läkare ska arbeta med informationen om patientens alla recept. De gränssnitt som regionerna bygger för att uppfylla lagkraven inför december 2025 har inte fått de digitala förutsättningar som krävs för att koppla ihop ordinationer och recept. Läkarna får i stället en ny och i praktiken omöjlig ­uppgift: att manuellt jämföra skillnader mellan ordinationer i patientjournalen och recept i den nationella läkemedelslistan. Läkaren förväntas förstå varför det blir så många skillnader och hur de uppstått, samt besluta vad som är korrekt och dokumentera detta, ofta både i patientjournalen och i den nationella läkemedelslistan.

En riskanalys gjord av Sveriges chefläkarnätverk 2022 har visat att detta upplägg innebär nya risker för patientsäkerheten [5]. Parallellerna med »djävulens verktyg«, Pascal, som infördes för dosförpackade läkemedel 2012 och som krävde liknande dubbeldokumentation, är uppenbara [7].

Danmark och Norge har identifierat problemet och har kunnat utgå från en annan lagstiftning. Danska »Fælles medicinkort« [8] och den norska »Pasientens legemiddelliste« [9, 10] samlar i stället vårdens alla ordinationer till patienten för att sedan visa vilka recept som finns kopplade till dem [11]. Detta är en mer logisk ordning, som också leder till en lista för patienten över dennes dagsaktuella ordinerade läkemedelsbehandlingar.

Den förväntade nyttan med den nationella läkemedelslistan är – eller borde alltså vara – att patienterna enkelt kan veta vilka läkemedel de är ordinerade att ta dag för dag, samt hur och varför de ska tas [2]. Når vi inte det har vi misslyckats, och med dagens ansats är risken för det överhängande.

Det fortsatta arbetet måste fokusera på att göra det enkelt för patienter att ta sina läkemedel rätt. För att lyckas med det krävs att läkarkåren på allvar kan delta i utvecklingen av nya arbetssätt och IT-stöd. Vi kräver att stöd tas fram för hur läkarna ska arbeta med den nationella läkemedelslistan i vården så att detta kan påverka gränssnittet i patientjournalerna och patienterna kan få det stöd de behöver.

Läs mer
Replik: Nationella läkemedelslistan är viktig för patientsäkerheten
Nationella läkemedelslistan ska ses som ett arbetssätt – inte bara IT