Ungefär 4 000 livmödrar opereras bort i Sverige årligen på grund av benign sjukdom, vilket gör hysterektomi till den vanligaste större bukkirurgin hos svenska kvinnor efter kejsarsnitt. På uppdrag av Svensk förening för gynekologi och obstetrik (SFOG) har Arbets- och referensgruppen för benign gynekologisk kirurgi (BENK-ARG) tagit fram nationella riktlinjer för ingreppet, med syftet att belysa aktuell evidens inom området och öka förutsättningarna för en jämlik vård [1]. En förlaga har varit de danska nationella riktlinjerna, som funnits sedan 2015 [2].

Det finns i dag 5 sätt att operera bort en livmoder: 1) vaginalt, 2) abdominellt (laparotomi), 3) laparoskopiskt, 4) robotassisterat laparoskopiskt och 5) vaginalt laparoskopiskt (vNOTES) [3]. Samtliga metoder förutom laparotomi räknas som minimalinvasiv kirurgi, och ett uttalat mål från Socialstyrelsen är att över 70 procent av hysterektomier ska vara minimalinvasiva [4].

Många parametrar gällande hysterektomi i vårt land är föredömliga, enligt det nationella kvalitetsregistret för gynekologisk kirurgi (Gynop). Komplikationsfrekvensen är låg, och 82–93 procent av patienterna är nöjda/mycket nöjda 1 år efter kirurgi [5].

Sverige nådde för första gången målet >70 procent minimalinvasiva hysterektomier 2022, men tyvärr inte med en jämlik fördelning över landet. Stockholms sjukvårdsregion driver den minimalinvasiva utvecklingen (89 procent) tillsammans med Västra sjukvårdsregionen (74 procent), men återstående 4 av 6 sjukvårdsregioner ligger mellan 48 och 69 procent [5]. Preliminära siffror från 2023 visar en liknande bild.

Att radikalt öka andelen minimalinvasiva ingrepp är klart möjligt. Detta visar Centralsjukhuset Kristianstad, som på bara ett år (2021–2022) minskade andelen abdominella hysterektomier från 60 till 34 procent [5].

Användningen av metoden vaginal hysterektomi har stadigt fortsatt att minska. Varför är det så?

Minskningen av abdominella hysterektomier samvarierar med den generella kompetenshöjningen inom laparoskopi, inklusive införandet av den resurskrävande robotassisterade kirurgin. På 10 år (2012–2022) har minimalinvasiva ingrepp vid preparatvikt <500 g ökat från 34 till 63 procent [5]. Denna utveckling har även andra positiva effekter, exempelvis att få kvinnor i dag behöver laparotomeras på grund av ett akut utomkvedshavandeskap eller en godartad äggstocksförändring. Vaginal hysterektomi är till skillnad från laparoskopi ett relativt blint hantverk, och inom dagens gynekologisk-kirurgiska specialistkår utförs ingreppet alltmer sällan. Kanske blir specialister som växer upp i laparoskopins tidevarv mindre bekväma med blinda ingrepp? Detta är varken till patienternas eller vårdekonomins fördel, eftersom vaginal hysterektomi är väldokumenterad i uppdaterade Cochraneöversikter som både billig och säker och med snabbast möjliga återhämtning [6].

Sammantaget bedöms den svenska vården vid hysterektomi vara både god och säker, men de regionala skillnaderna bör utjämnas, och det finns ett behov av strukturerad kirurgisk utbildning för att behålla samtliga minimalinvasiva operationsmetoder i framtiden.