Jag hade i drygt 10 år arbetat för ett privat vårdbolag som vänt sig till patienter med beroendesjukdom när bolaget gick i konkurs.

Min anställning var hos ett separat bemanningsföretag, och jag hade aldrig varit involverad i bolagets ekonomi. Jämte mig arbetade en legitimerad sjuksköterska och behandlingsassistenter som var anställda av vårdbolaget. Merparten av patienterna var unga vuxna män med opioidberoende från olika delar av landet, som genom bolaget fått boende på ett HVB-hem eller familjehem. Dessutom stod de flesta på underhållsbehandling med buprenorfin eller metadon enligt LARO (läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidberoende).

Det rörde sig alltså om en mycket sårbar patientgrupp med hög dödlighet som ofta blir föremål för tvångsvård. Det är vanligt att deras beroendesjukdom samvarierar med ett eller flera neuropsykiatriska funktionshinder, och till detta kommer social marginalisering. Man kan tycka att dessa patienter borde vara förskonade från plötsliga förändringar av vårdmiljön och förutsättningarna för deras underhållsbehandling.

Informationen om konkursen kom plötsligt för mig och mina medarbetare.

Samtidigt beslutade min arbetsgivare, bemanningsföretaget, omgående att inte leverera mina tjänster till vårdbolaget. Tillståndet att ge behandling enligt LARO upphörde i och med konkursen. Mina medarbetare tvingades nu, förutom att hantera traumat över att snart förlora sina jobb, att planera för patienternas fortsatta vård och boende tillsammans med socialtjänsten. Allt detta skedde under stor tidspress.

Själv hade jag inte längre någon juridisk grund att verka från – jag hängde i luften, utan formellt ansvar och med än mindre befogenheter. Jag kunde naturligtvis inte frånhända mig det moraliska ansvaret för mina patienter och medarbetare, varför jag försökt att ge stöd och råd samt författat epikriser och remisser.

Konkursen gjorde att ett återkommande problem tillspetsades, nämligen svårigheten att etablera kontakt med en del regionala LARO-verksamheter för att få dem att ta över behandlingen av patienter. Viljan till samarbete har skiftat genom åren. Ibland har det gått mycket lätt att nå samsyn, ibland har jag mötts av ifrågasättande, ja, rent av ovilja att hjälpa till, när jag remitterat patienter till hemregionens LARO-verksamhet. Trots att Socialstyrelsens regelverk gäller för alla LARO-verksamheter varierar tolkningen och tillämpningen. Stelbenta lokala riktlinjer, som inte kan motiveras med hänvisning till regelverk eller vetenskap och beprövad erfarenhet, samt kompetensbrist och läkarbrist har varit hinder i vägen. Nu kan jag bara hoppas att andra vårdgivare tar över mina patienter.

För drygt tio år sedan gick ett annat vårdbolag i Stockholmstrakten i konkurs. Socialstyrelsen var då i kontakt med de två stora vårdgivare av LARO som fanns i Stockholm, och på kort tid kunde patienterna tas över av dessa. Något sådant har alltså inte skett nu.

Eftersom vi tillåter marknadsekonomi i vården, och konkurser är ett naturligt inslag i en sådan ekonomi, borde det finnas en mekanism som griper in vid konkurser till skydd för de vårdtagare som berörs. Detta gäller alla patientgrupper, men en opioidberoende patient som står på underhållsbehandling med metadon eller buprenorfin hamnar i en särskilt farlig situation om behandlingen avbryts, med risk för livshotande överdoser.