Integrera komplementär medicin i sjukvården enligt norsk modell

Konventionell hälso- och sjukvård i Sverige är mycket framgångsrik i att behandla akuta tillstånd, såsom skador och infektioner, och när det gäller kroniska sjukdomar dämpas symtom ofta med olika läkemedelsbehandlingar. Däremot hjälper man sällan kroppen att läka på cellnivå. Sjukvården behöver bli mer systemorienterad, orsakssökande och helhetstänkande i mötet med patienterna. Detta är vad integrativ medicin innebär.

Sjukvårdssystemet behöver med ödmjukhet ta i beaktande att kroppen har en självläkningsförmåga som vi inte fullt ut kan förstå eller mäta. Om vi följde Norges modell och integrerade komplementära behandlingar i svensk sjukvård skulle det innebära vinster både för folkhälsan och den ekonomiska utvecklingen. I Norge har man lyckats med detta på ett omfattande sätt, vilket journalisten Stina Helmersson har skrivit om i boken »Hälsovinsten – den norska hälsovågen« [1]. Hon beskriver hur den norska befolkningen önskade en förändring och hur regeringen tillsatte en omfattande utredning för att kunna göra en lagändring.

Sedan 2004 tillåter man att legitimerad sjukvårdspersonal utbildar sig inom alternativa/komplementära/traditionella behandlingar, exempelvis akupunktur och homeopati. Norska sjukhus och vårdcentraler kan erbjuda alternativa behandlingar i kombination med vanlig skolmedicin, och besöken hos olika terapeuter är momsbefriade och avdragsgilla. När det gäller allvarliga sjukdomstillstånd och små barn ska komplementära/alternativa behandlingar alltid ske i samråd med eller utföras av en läkare. Terapeuter och alternativbehandlare som tillhör en godkänd organisation kan registrera sig i ett register, Brønnøysundsregistren. Det statliga kompetenscentrumet Nafkam (Nasjonalt forskningssenter innen komplementær og alternativ medisin) dokumenterar och forskar om alternativa/komplementära/traditionella behandlingsmetoder och sammanställer grundläggande utbildningar för sjukvårdspersonal. Centrumet studerar även »mirakulösa tillfrisknanden«, det vill säga när någon tillfrisknat helt oväntat från en svår sjukdom.

I Norge rekommenderar man att patienter besöker sin allmänläkare för att försäkra sig om att symtomen inte är tecken på något allvarligt innan man provar komplementär eller alternativ behandling [2]. De flesta söker sig till alternativa metoder med mindre allvarliga folkhälsoproblem när skolmedicinen inte kommit till rätta med symtomen, exempelvis vid långvarig smärta, huvudvärk, ryggont, magproblem, sömnproblem, nedstämdhet eller knäskada, men även patienter med svåra sjukdomar behöver kunna få holistisk hjälp med välmåendet genom att exempelvis lugna nervsystemet och underlätta självläkning.

Om det i Sverige vore möjligt med samarbete mellan sjukvården och den komplementära vården skulle man snabbt kunna öka tillgången till hjälp för patienterna. Genom att ge sjukvårdspersonalen grundläggande kunskap om komplementära metoder skulle de kunna rekommendera alternativ, och på samma sätt som i Norge skulle man kunna skapa ett register över utövare som har certifikat. Fler människor skulle söka hjälp och nå hälsa, och man skulle spara pengar genom att inte behöva bygga in dessa alternativ innanför sjukhusväggarna.

Broar behöver byggas mellan skolmedicinen och den komplementära vården genom så kallad integrativ medicin. Fler av skolmedicinens nuvarande behandlingar har tidigare betraktats som alternativa, såsom akupunktur, mindfulness och yoga, men har efter tillräcklig forskning integrerats i skolmedicinens arsenal. WHO har sedan 2008 gett Nafkam i uppdrag att bland annat stödja WHO i att identifiera modeller för integration av traditionell och komplementär medicin i hälsosystem.

Om vi i Sverige tittade närmare på Nafkams arbete eller kopierade delar av Norges modell för att tillämpa integrativ vård skulle vi kunna vinna tid, göra samhällsekonomiska vinster och skapa helhetshälsa åt folket.