Barn- och ungdomspsykiatrin (Bup) i Stockholm ska starta ett pilotprojekt med »snabba ADHD-utredningar« [1]. Initiativet är välkommet, eftersom psykiatrins nuvarande arbetssätt vid bedömningar av vissa misstänkta diagnoser är onödigt resurskrävande på många håll i Sverige, men för att komma åt dagens problematiska arbetssätt måste psykiatrin och samhället överge sitt fokus på diagnoser och i stället börja se till vårdbehovet.

Utvecklingen som lett fram till detta har sin grogrund i kunskapsförbistringar hos psykiatrins professioner om vad en psykiatrisk diagnos faktiskt är [2]. Det är därför följdriktigt och förståeligt att allmänheten ofta har falska föreställningar om psykiatriska diagnosers innebörd. Kritik som nu framförs inifrån psykiatrin mot pilotprojektet i form av farhågor om att »snabba ADHD-utredningar« ska leda till »felaktiga diagnoser« vittnar om denna interna kunskapsförbistring [3].

Psykiatriska diagnoser är beskrivningar av psykiska symtom och funktionsnedsättningar som sammanställts på ett så översiktligt och användbart sätt som möjligt i någorlunda godtagbara klassificeringssystem [4]. Men att förenkla verkligheten på det här viset medför risker. Förenklingar kan börja anammas på ett sätt som leder till att verkligheten kommer i skymundan eller till och med försvinner helt.

Efter en psykiatrisk undersökning kan vi egentligen inte säga mycket mer än att det har framkommit hållpunkter för en diagnos, det vill säga fastställa en lämplig arbetshypotes för en kommande behandlingsplan. Med till exempel ADHD som arbetshypotes är det troligt att medicinering riktad mot symtomen kan ha effekt och att stöd med struktur och rutiner är till nytta. Oavsett om detta hjälper eller inte så vet vi inte säkert om individen verkligen har en specifik avvikelse i nervsystemet som kan kallas ADHD. Så långt har den psykiatriska vetenskapen inte kommit i dag. För att bevisa att en diagnos gäller till 100 procent krävs objektiva undersökningsmetoder, och sådana har vi inte (ännu).

Därför får vi nöja oss med att beskriva tillstånden och bedöma »hur« besvären och svårigheterna ter sig och hålla dörrar öppna för att vi eventuellt är inne på fel spår. En diagnos förblir en hypotes, en utgångspunkt för fortsatta insatser, som vi kan komma att behöva ändra.

På frågan »varför« finns det inte några entydiga svar. ADHD kan tyckas vara en förklaring till varför en individ fungerar på ett visst sätt, till exempel varför det finns skolsvårigheter, men det är aldrig hela svaret, eftersom orsaken alltid är multifaktoriell. Vi kan aldrig veta säkert varför en individ får de symtom vi kallar psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning (diagnos). Även om vi tycker oss kunna definiera utlösande eller bidragande faktorer är det aldrig hela förklaringen.

Kanske kan pilotprojektet i Stockholm vara ett steg i rätt riktning. Det är oetiskt att psykiatrin lägger tid på frågor som ändå inte kan besvaras. Om snabbspåret både ska vara snabbt och hålla god kvalitet bör läkare och psykolog träffa patienten gemensamt och inte var för sig. Båda professionerna behöver undersöka samma besvär och problem, och att låta patienten redogöra två gånger för detta innebär en omväg som gör avkall på undersökningens kvalitet.

För att nå fram till en välfungerande psykiatri krävs det att vi råder bot på den interna kunskapsförbistringen. Då skulle missuppfattningarna ute i samhället rättas till, och med tiden skulle fokus skifta från diagnossättning till vårdbehov. Det skulle tjäna patienterna, psykiatrin och vårt samhälle väl.