Jag är illojal*, så jag frågar en jurist vad lojalitetsprincipen innebär. Man vill ju inte råka få sparken, som förlossningsläkaren Karin Pettersson vid Karolinska universitetssjukhuset [1]. Vi har yttrandefrihet, menar juristen, och det ingår i en demokrati att få kritisera en offentlig verksamhet så länge sekretessen respekteras.

Jag är illojal, så jag reagerar när ordet lojalitet dyker upp igen, i en mall för lönesamtal på kliniken jag är placerad vid. För den minsta graden av gott arbete krävs bland annat lojalitet mot arbetsgivaren. För att vara utomordentlig krävs god produktion, innovation och att man är en förebild för verksamheten utåt.

Jag är illojal, så för att vara à jour med de aktuella diskussionerna om arbetsvillkor inom kåren läser jag inlägg i en Facebook-grupp för landets ST-läkare. Där diskuteras lönesamtal, jouravtal, anställningsvillkor och föräldrapenning. De flesta inläggen är anonyma. De flesta svaren är »Byt arbetsplats!«. Jag söker på ordet lojalitet, men får inte upp någon som närmare diskuterar begreppet.

Jag är illojal, så under min tid som AT-läkare är jag drivande i AT-rådet. Vi adresserar det som har sagts i flera år: lunchrummet är för litet, bemanningen på akuten är för skral och arbetsrummen för underläkarna uppfyller inte arbetsmiljökraven. Jag tar upp diskussionen om den gyllene kvoten i en utbildningstjänst, produktionskraft och utbildning. Då jag ska få min slutgiltiga signatur från HR efter avslutad allmäntjänstgöring får jag frågan hur mina personliga referenser ser ut. »Du har ju rivit upp«, säger hon och ger mig en menande blick. Som tur är råkar jag ha strålande referenser, för alla mina framtida arbetsgivare som läser detta, men frågan väcker en latent oro till liv.

Jag är illojal, men vad betyder det, och vilka eftergifter krävs för att vara en lojal medarbetare i en politiskt styrd organisation? Jag lyssnar på Moderna läkares podd om just egenvärde och tystnadskultur [2]. Sylfs enkäter talar för att underläkare funderar på att lämna läkarkarriären, samtidigt som det är få som vågar säga ifrån av rädsla för repressalier [3]. Man vill inte bli känd för att vara till besvär. I slutändan vill man inte riskera dåliga referenser. Är det någon som säger ifrån blir det därför ofta tyst medhåll. Tystnadskulturen är inte begränsad till Karolinskas ljusa korridorer.

Jag är illojal. Min lojalitet ligger hos patienten och kollegor som står upp för det som är rätt, och vågar höja rösten för att adressera en dysfunktionell ledning och arbetskultur. Tills vidare går jag med i A-kassan, för att vara på den säkra sidan.

*Att vara lojal: att rätta sig efter gällande lagar eller föreskrifter, vara laglydig, vara sin lagliga överhet trogen, uppfylla sina rättsliga och moraliska förpliktelser mot en annan, iaktta hederns fordringar mot en annan eller avhålla sig från svek eller knep eller obstruktion. Källa: Svenska akademiens ordbok

 

Foto: Cato Lein