Att bedöma när en patient inte är en säker bilförare är en svår och ibland känslig arbetsuppgift för läkare. Transportstyrelsen och dess föreskrifter lämnar inte några detaljerade riktlinjer för lämpliga test, vilket kan leda till en stor variation i läkares bedömningar. För att få en bättre bild av arbetet med trafikmedicinska frågor skickades en webbenkät till läkare som arbetar inom disciplinerna allmänmedicin (n = 379), rehabiliteringsmedicin (n = 48), neurologi (n = 47) och psykiatri (n = 25) via yrkesföreningarna inom Svenska läkaresällskapet [1]. Ett representativt stickprov eftersträvades inte, och de som besvarat enkäten har sannolikt ett större intresse för dessa frågor, vilket de många fria kommentarerna visar. Detta kan i viss mån minska rapportens representativitet. Någon liknande undersökning har inte genomförts i Sverige på mer än 20 år [2].

Erfarenheten av att göra en anmälan om medicinsk olämplighet enligt körkortslagen varierar mellan disciplinerna. Andelen som någon gång eller oftare gjort en anmälan var högst bland neurologer (100 procent) och rehabiliteringsläkare (91 procent), medan andelen var lägre bland allmänläkarna (78 procent). Bara varannan allmänläkare hade använt sig av möjligheten att ge en muntlig tillsägelse att inte köra som ett alternativ till anmälan, jämfört med 9 av 10 neurologer och rehabiliteringsläkare. Psykiatrerna som deltog i enkäten var få, och deras svar antyder att de medicinska körkortsbedömningarna var mindre vanliga bland dem. De angav också mindre kunskap på området än de andra specialisterna.

En hög andel av alla läkare angav att de kunde hitta Transportstyrelsens medicinska föreskrifter, som reglerar området. I öppna svar angav dock flera att man uppfattade myndighetens texter som »för juridiska«, och man efterfrågade dels möjligheten att rådfråga läkare på myndigheten, dels mer kliniskt användbara riktlinjer.

Undersökningen visade också att många läkare saknade dokumenterade rutiner på den egna enheten och efterfrågade utbildningar på ST-nivå och även efterutbildning. De läkare som kunde remittera komplicerade fall till specialiserade enheter var positiva till den möjligheten, men det var tydligt att man också önskade få en bedömning av den praktiska körförmågan utöver den medicinska riskbedömningen. En majoritet av läkarna svarade däremot att de saknar tillgång till specialiserade trafikmedicinska enheter, något som mer än 90 procent efterfrågade.

I sina öppna enkätsvar tar läkarna upp de etiska problemen och svårigheterna med att vara en läkare på patientens sida och att balansera detta med kravet från allmänheten att inte möta förare som är medicinskt olämpliga i trafiken. En läkare skriver: »Det är egentligen olämpligt att som allmänläkare hantera detta, eftersom relationen mellan läkaren och personen är det centrala i jobbet. Och detta är myndighetsutövning.«

Svaren i enkätundersökningen visar att följande insatser kunde förbättra det trafikmedicinska arbetet i Sverige:

  • En jämnare fördelning av specialiserade trafikmedicinska enheter över landet.
  • Bättre möjligheter till utbildning av läkare inom det trafikmedicinska området.
  • Mer kliniskt användbara riktlinjer från Transportstyrelsen.