Det är hösten 2023. Jag arbetar som förlossningsläkare och är över 30 veckor gravid. Det börjar bli svårt att nå fram till patienten på operationsbordet på grund av den tjocka magen. Det börjar bli besvärligt att springa på akuta larm på grund av bäckensmärtan. Att lägga en sugklocka, hoppa upp i en säng för att hålla en aortakompression eller ta ett laktatprov är näst intill omöjligt med denna otympliga kropp.

På detta läggs det psykiska. Att snabbt söva en sjuk kvinna för ett urakut kejsarsnitt och ta ut ett barn som initialt ser dött ut. Att få bukt med en massiv blödning där en patient på några minuter kan förlora hela sin blodvolym. Att trösta blivande föräldrar som just fått veta att deras barn dött i magen när jag själv har ett litet liv därinne som snart ska ut.

Att springa mellan patienter utan att veta när jag kan få sitta ner nästa gång är en utmaning, speciellt med ett barn i magen som trycker på urinblåsan och orsakar urinläckage vid alltför glesa toalettbesök.

Barnmorskorna har ungefär samma arbetsbelastning som läkarna på vår avdelning. Märklig ergonomi, oförutsägbara mattider, brådskande situationer och två liv i sina händer. På min arbetsplats är det gängse att barnmorskorna söker graviditetspenning från vecka 32 av skälet att det är orimligt att fortsätta arbeta med stor mage och tung kropp. Detta brukar beviljas av Försäkringskassan utan trassel, och barnmorskan kan glatt bjuda på hej då-fika vecka 32 + 0.

Jag tänkte att detsamma även måste gälla förlossningsläkaren, men ack, så fel jag hade.

Jag ansökte om graviditetspenning och beskrev mina arbetsuppgifter ungefär som jag gjort ovan. Min hjälpsamma chef fyllde i sin del med exakt samma standardfraser som alltid används till barnmorskornas ansökningar.

Svaret kom snabbt: man ansåg att jag inte hade rätt till graviditetspenning.

Mitt varierande jobb sågs i stället som en fördel. Försäkringskassan skriver: »Du har ett omväxlande arbete där du kan kombinera stående och sittande. Försäkringskassan bedömer därför att du har möjlighet att avlasta din kropp när du sitter ner.« Vidare skriver man: »Ett stående och gående arbete är något en gravid kvinna bör klara.« Man anser också att jag när som helst kan få hjälp: »Under delar av dagen arbetar du tillsammans med kollegor. Försäkringskassan bedömer då att det borde finnas möjlighet till avlastning i viss mån.«

Jag är inte den första läkaren som nekats graviditetspenning. I Sjukhusläkarens granskning av beviljade ansökningar visar man att läkare som yrkesgrupp får nej dubbelt så ofta som gemene kvinna [1]. Stefan Forsberg, verksamhetsområdeschef för föräldraförsäkringen vid Försäkringskassan, anser dock inte att detta är ett systemfel som behöver undersökas, trots att trenden har varit densamma sedan 2017 [2].

Jag måste ifrågasätta Forsbergs slutsats. Är det inte relevant att utreda vad skillnaden beror på? Förstår Försäkringskassans handläggare hur läkarnas arbetsuppgifter ser ut? Har de en vrång bild av läkarens roll på våra sjukhus? Läkare som arbetar med jourtunga specialiteter och inom akuta verksamheter, liksom jag själv, vittnar om många exempel på orimliga kommentarer från handläggare, såsom att de kan »sitta och vila emellan hjärtstoppen« [3]. Uttalandet tyder på bristande förståelse för läkares vardag.

Till syvende och sist är det inte bara den gravida läkarens hälsa som kan äventyras, utan också patientsäkerheten när »fel person på fel plats« kan tvingas till insatser det inte finns förutsättningar för på grund av graviditetens inverkan på kropp och psyke.

Läs mer
Replik: Bedömning utgår från arbetsuppgifter – inte yrke