Läkartidningen har recenserat »Mitt i krisen«, en bok om lärdomar från pandemins första faser skriven av två statssekreterare under den tidigare regeringen [1].

Tyvärr är recensionen enbart en hyllning av den svenska strategin och inte alls en recension av bokens innehåll och vilka lärdomar som dragits i Regeringskansliet.

Det nämns inte att boken innehåller insiktsfull självkritik från Socialdepartementet som på ett respektfullt sätt går många tidiga kritiker till mötes.

I boken problematiserar Maja Fjaestad, statssekreterare på Socialdepartementet, att karantän inte infördes för återvändande resenärer från riskområden och att familjekarantän inte infördes förrän 8 månader in i pandemin. Dessutom visar hon föga förståelse för Folkhälsomyndighetens negativa inställning till munskydd.

Dialogen med högskolevärlden uppges inte ha fungerat väl, varför regeringen »kunde gett myndigheten i uppdrag att inrätta någon form av vetenskapligt råd«. Det överensstämmer med tidig kritik om att Folkhälsomyndigheten måste förstärkas med expertis som finns i Sverige.

Den mycket uppmärksammade kritiska debattartikeln från »de 22 forskarna« (undertecknad av BO och AV) i Dagens Nyheter [2] bedöms i boken vara en betydelsefull artikel som innehöll många rimliga förslag.

Den viktigaste reflektionen i boken är dock följande: »Smittspridningen gick alldeles för snabbt i Sverige mars–april 2020. Vi borde helt klart ha hittat ett sätt att dämpa den.« Missnöje uttrycks också med att Folkhälsomyndigheten avvecklade testning och smittspårning i mars 2020 utan att informera regeringen i förväg. Med detta påtalas brister i de första insatserna, trots varningar [3] i linje med Coronakommissionens kritik för senfärdighet [4].

Ett annat av recensionens problem är att dess hyllning av den svenska hanteringen baseras på lägre överdödlighet 2020–2022, jämfört med nästan samtliga länder i OECD. Överdödlighet bör inte användas som mått för död i covid-19 om man inte vet den valda metodens begränsningar, särskilt som det finns data om hur många som faktiskt dog av covid-19. Både över- och underdödlighet i Sverige har beskrivits under de första vågorna [5].

Överdödlighetsmåttet är problematiskt. I en svensk studie av särskilda boenden fanns ingen överdödlighet alls efter två år, trots att hälften av de som fick covid-19 avled [6]. På särskilda boenden är det de sjukaste av de sjuka med kort förväntad livslängd som dör. Eftersom man inte kan avlida mer än en gång så följs en dödlig våg av en underdödlighet, som gör att överdödlighet mätt över längre perioder kan försvinna.

Särskilt problematiskt för just Sverige är också det överdödlighetsmått (OECD-data) som använts av recensenten. Av Figur 1 framgår både faktisk coviddödlighet [7] och överdödlighet med data hämtade från OECD [8].

Överdödlighet mätt med OECD:s metod underskattar kraftigt antalet döda i covid-19 i Sverige och överskattar antalet för övriga nordiska länder. Det kan vara så att den höga tidiga dödligheten i Sverige bidragit till en senare underdödlighet, vilket påverkar utfallet över två och ett halvt år.

Under de första pandemivågorna, innan vaccinet var på plats och restriktionerna var hävda, så var den svenska strategin ett misslyckande som uppmärksammats inte minst i Norden [9]. Det finns även ett antal vetenskapliga studier som visat att Sveriges tidiga agerande, applicerat på andra populationer, skulle ha ökat deras dödlighet kraftigt [10-12].

Recensenten har helt undvikit de nya insikter som beskrivs, trots att bokens underrubrik innehåller »lärdomar från pandemin«. Mycket snart kan nästa pandemi vara här. Det är nödvändigt att vi självkritiskt granskar vad vi varit med om. Coronakommissionens rapport är hittills den mest solida utgångspunkten vi har, men ännu har dess förslag inte materialiserats i något som kan göra oss tryggare.

Läs mer
Recension: Krishantering på hög nivå
Replik: »Mitt i krisen« ger balans till pandemidebatten