Fem lärare från olika lärosäten har initierat en debatt i Läkartidningen [1, 2] angående krav på anpassad läkarutbildning. Kraven har sin grund i att studenter »kan åberopa moraliska, religiösa eller andra övertygelser«. Exemplen är skiftande: att vilja avstå kontakt med patienter av motsatt kön, att motsätta sig vaccination, att vägra distribuera läkemedel som tagits fram genom djurförsök eller att inte vilja medverka vid aborter och IVF-verksamhet. Flera av dessa moment har tidigare debatterats, men uppenbarligen har kraven på anpassning eskalerat och vidgats. Detta kan delvis härledas ur ett starkt individualistiskt och i bred mening postmodernt sätt att se på individens rätt och förhållningssätt gentemot människosyn, etik, vetenskap och beprövad erfarenhet. Denna realitet innebär en utmaning för dem som bär ansvar för utbildningen.

Författarna föreslår »att studenter på läkarprogrammet inte ska erbjudas någon form av anpassning av undervisnings- och examinationsmoment av samvetsskäl och att detta ska tillämpas likvärdigt vid de olika lärosätena« [2]. Författarna åberopar ett »grundläggande förhållningssätt att vara orienterad mot patientens behov, snarare än sina egna«.

Vi delar uppfattningen att det är viktigt att alla läkare och läkarstudenter följer de rimliga medicinsk-etiska förhållningssätt som gäller. Detta innebär att följa Sveriges läkarförbunds etiska regler, som i inledningen uttrycker att läkaren i sin gärning alltid ska »ha patientens hälsa som det främsta målet och om möjligt bota, ofta lindra och alltid trösta« och att »Läkaren ska besinna vikten av att skydda människoliv och får aldrig vidta åtgärder som syftar till att påskynda döden« [3].

Författarnas debattartikel har rubriken »Nej till samvetsfrihet för studenter«. Vi menar att en sådan generell hållning leder fel. Sådana formuleringar kan missförstås som att samvetsgranna eller samvetsömma läkare skulle utgöra ett hot mot god sjukvård och att samvete per se skulle vara en belastning och begränsning. Vi tror att det kan vara tvärtom, särskilt i livets början och livets slut. Det finns nutida och historiska exempel på hur det kan gå väldigt fel, såsom tvångssteriliseringar [4] och eutanasiprojekt [5], vilket har resulterat i Helsingforsdeklarationen [6]. Vi har i närtid också upplevt betydelsen av läkare som agerat visselblåsare och, ibland i strid med ledning och rådande praxis, följt sitt samvete. Aktuella exempel är trakealimplantaten vid Karolinska universitetssjukhuset [7] och handläggningen av barn som upplever könsdysfori [8]. Det är av högsta prioritet att beakta principen att inte skada (primum est non nocere), och uppenbarligen kan samvetet ofta vara till hjälp i en del situationer.

Goda exempel på att tillåta och praktisera samvetsfrihet och samtidigt bibehålla hög kvalitet i vården finns i våra nordiska grannländer och i övriga Europa. Samvetsfrihet går väl i linje med internationell rätt, bl a FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna (artikel 18) och Europakonventionen (artikel 9). Detta har möjliggjort för europeiska länder att tillämpa samvetsfrihet på ett sätt som beaktar både säker vård för patienterna och respekt för yrkesutövarens berättigade integritet.

Vi menar att det är olyckligt att hävda ett absolut nej till samvetsfrihet inom läkaryrket och läkarprogrammet. Vi vet inte vilka framtida utmaningar vi kommer att ställas inför. Till exempel kan läkare i de länder som tillåter eutanasi avstå att medverka med hänvisning till sitt samvete [9].

Grundanslaget i ambitionen att motverka mer eller mindre orimliga, ovetenskapliga och egocentrerade krav på anpassning är utmärkt, men däremot tror vi att en nyansering visavi människosyn, etik och samvete är nödvändig.