Inklämningssyndrom (eller impingement) är den vanligaste diagnosen som ställs för besvär med smärta från axeln och utgör cirka 48 procent av dessa fall [1]. Diagnosen används flitigt i svensk sjukvård av ortopeder, allmänläkare och fysioterapeuter. Termen myntades på 1970-talet för att beskriva förträngningar i det subakromiala rummet som gör att senorna kläms mot axeltaket när armen lyfts [1].

Förklaringsmodellen är dock starkt ifrågasatt, bland annat på grund av att inget säkert samband har kunnat påvisas mellan subakromialt utrymme (eller bristen därpå) och symtom. I en systematisk översikt och metaanalys från 2020 har bland andra Park et al inte funnit något sådant samband, och hos de patienter vars symtom minskade fanns inte heller någon motsvarande ökning av det subakromiala utrymmet [2]. Dessutom är de kliniska test som används för att diagnostisera tillståndet undermåliga. Specificiteten hos Hawkins–Kennedys test respektive Neers test är låg, och de har inte visat sig ha något diagnostiskt värde [3].

2018 publicerades en uppmärksammad studie där patienter med subakromial smärta delades in i 3 grupper [4]. Grupp 1 opererades med dekompressionskirurgi, grupp 2 opererades med artroskopi och grupp 3 fick inte någon behandling. De två kirurgiska grupperna hade bättre resultat (dock var skillnaden inte kliniskt relevant), men intressant nog förelåg inte någon skillnad mellan dekompressionsgruppen och gruppen med endast artroskopi. Förbättringen efter kirurgin kan alltså inte tillskrivas en ökning av det subakromiala utrymmet, utan måste vara beroende av andra faktorer. Detta ger ytterligare skäl att ifrågasätta inklämningssyndrom som en trovärdig diagnos och förklaringsmodell.

Patienter som får höra att de har inklämningssyndrom i axeln tenderar att ha en mer pessimistisk syn på prognos och låg tilltro till att engagera sig i aktiv rehabilitering hos fysioterapeut [5]. Detta är mycket beklagligt, då träning har visat sig vara en lika effektiv behandlingsmetod som kirurgi vid den här typen av axelbesvär [6].

Det senare kan jag vittna om i min roll som fysioterapeut i primärvården. Det är inte ovanligt att stöta på patienter som fått höra att det finns benpålagringar och minskat utrymme i axeln och därför resonerar att det inte är någon idé att fortsätta med träningen så länge man inte går in och ökar utrymmet. Detta är en fullständigt rimlig inställning från patienten baserat på den förklaringsmodell hon fått höra, men den är djupt olycklig då den försämrar patientens tilltro till behandling som är både kostnadseffektiv och bra.

Inklämningssyndrom i axeln är således en diagnos med två stora nackdelar: den är felaktig baserat på rådande forskningsunderlag, och den riskerar att leda till sämre resultat för patienterna. Därför bör vi helt enkelt sluta använda den.

Andra mer användbara termer har föreslagits och bör övervägas, såsom »subakromialt smärtsyndrom« [6].