Socialminister Jakob Forssmed (KD) föreslår i Läkartidningen att en utökad förskrivningsrätt för ADHD-läkemedel är en framkomlig väg för att möta den »diagnosexplosion« som skett de senaste åren [1]. Vi anser att förslaget är ogenomtänkt och ställer oss frågande både till drivkrafterna bakom förslaget och till dess praktiska genomförbarhet.

Bakgrunden till ministerns förslag är den höga prevalensen av ADHD bland svenska barn och ungdomar. Internationellt är prevalensen 5,9 procent [2], medan den i Sverige är 6 procent för flickor och 10,5 procent för pojkar. Mellan 2019 och 2022 ökade andelen unga med ADHD-diagnos med cirka 50 procent [1]. Parallellt har förskrivningen av centralstimulantia och andra läkemedel mot ADHD ökat kraftigt. Trenden är tydligast hos flickor och kvinnor i åldern 10–24 år, där andelen som hämtat ut ADHD-läkemedel ökade med omkring 50 procent mellan 2019 och 2022 [3].

En plötslig och kraftig ökning av en diagnos, som dessutom behandlas med läkemedel med potential för både beroende och allvarliga biverkningar, kan inte mötas enbart av en utökad förskrivningsrätt. Den naturliga startpunkten för en utredning borde i stället vara att undersöka varför denna ansenliga ökning skett på så kort tid och varför Sverige sticker ut internationellt.

Det råder vetenskaplig konsensus om att ADHD är ett multifaktoriellt tillstånd. Funktionsnedsättningen, som ska vara grundrekvisit för diagnosen, uppkommer i samspel med omgivningen [4]. Svårigheter med uppmärksamhet, inhibering och självreglering förekommer i befolkningen i olika grad, men blir ett problem först när de hindrar en individ att möta omgivningens krav. Svenskarnas genetiska disposition och neurobiologi kan inte ha ändrats sedan 2019, och svaret på »diagnosexplosionen« bör därför sökas i den andra änden av samspelet: samhället och dess utveckling.

Socialstyrelsens prognos är att prevalensen planar ut först när 15 procent av pojkar och 11 procent av flickor blivit diagnostiserade [3]. I ljuset av dessa siffror är det viktigt att föra en kritisk och vetenskapligt grundad diskussion kring rimligheten i att sjukliggöra en så stor andel av befolkningen och inte bara diskutera tillgången till vård. Ska 15 procent av alla pojkar behöva medicineras för att uppnå en funktionsnivå som vi bedömer är tillräcklig i samhället i dag? Är det verkligen pojkarnas hjärnor som är problemet?

Ur ett primärvårdsperspektiv är förslaget problematiskt. Att ställa in och följa upp en potent läkemedelsbehandling kräver kompetens som hittills bara ansetts besittas av specialister i psykiatri och neurologi. Stor efterfrågan på läkemedel är inte ett rimligt skäl för att sänka kompetenskraven, utan patientsäkerheten bör komma i första hand. Vi ser också en risk att det blir patienter med otydlig diagnos som först hänvisas till primärvården, trots att dessa »gråzonspatienter« har störst behov av kompetens och erfarenhet.

För att bättre kunna hjälpa dem med störst behov av vård i en tid då vårdens resurser ska räcka till allt fler blir det ännu viktigare att vi förhåller oss kritiska till drivkrafterna bakom ökningen av enskilda diagnoser och efterfrågan på behandling. Riskerna med förskrivning av centralstimulantia i dagens primärvård utan rimlig möjlighet till uppföljning är uppenbara.

Primärvården har begränsade resurser. Att överta förskrivning och uppföljning för hundratusentals nya patienter kommer att leda till undanträngningseffekter, där andra patientgrupper måste stå tillbaka. Skulle förslaget träda i kraft, faller det på Jakob Forssmeds ansvar att berätta vad vi ska sluta göra i stället.