Diskussionen om utökad förskrivningsrätt för ADHD-läkemedel i Läkartidningen och det viktiga och angelägna resonemanget som författarna till »ADHD- och autismdiagnosen stängde dörren till samhället« på DN Debatt lyfter in i den offentliga sfären är högst relevant.

Samtidigt förtjänar flera andra problem med de så kallade utvecklingsrelaterade diagnoserna, eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), också att lyftas fram.

Ett sådant problem är uppbyggnaden av våra nuvarande psykiatriska diagnoser. Dagens så kallade kategoriska diagnoser utgår från antagandet att man antingen har diagnosen eller inte. Alla, inklusive vi som jobbar med detta, vet ju att det inte är så. Vi finns alla på ett kontinuum där en del har stora uppmärksamhetsproblem och andra mindre.

Slutsatsen blir därför att det är orimligt att tänka sig att det går en skarp gräns mellan »neurotypi« och NPF och därmed också mellan funktionalitet och icke-funktionalitet. Ofta ställs diagnoserna på goda grunder hos barn som måste fungera i dagens skola, men som sedan har en gynnsam utveckling och hittar en fungerande livssituation. Det leder till att funktionsnedsättningen, som tidigare förelåg i relation till skola och hem, inte längre är relevant.  Då är det naturligtvis orimligt att tänka sig att personen fortfarande »har« ADHD.

Man »har« inte ADHD eller autism nu och för alltid, men tyvärr kan man tro det med utgångspunkt i hur diagnoserna är uppbyggda. Framför allt har just ADHD och autism fått en särskild, nästan magisk betydelse, vilket kan avgöra om man nekas tillträde till vissa samhällsfunktioner, eller i stället måste ha diagnosen för att få loss resurser.

Vårt behov att skapa tydlighet och förenkla verkligheten verkar leda till att vi har svårt att komma ihåg att människor är mer komplexa och skiftande än vad de nuvarande diagnoserna beskriver. Tyvärr har även sjukvården bidragit till att vidmakthålla och i vissa fall förstärka dessa förenklade och ofta felaktiga föreställningar.

Vi i sjukvården måste därför ta ansvar för den nuvarande situationen och fundera på hur vi kan förändra synen på vad ADHD och autism egentligen är. Vi måste vara tydliga med att det är rimligt att diagnoser kan ställas, tas bort – och kanske ställas igen.

Det pågår en diskussion bland forskare och kliniker som handlar om att förändra de psykiatriska diagnossystemen till ett mer nyanserat och graderat perspektiv som bättre beskriver människans komplexitet. Det finns flera sådana pågående utvecklingar mot en mer dimensionell diagnostik för att bättre fånga alla individuella variationer över livstiden. De är fortfarande förenklingar, men kanske steg i rätt riktning.

Medan vi diskuterar grundproblematiken kan vi kan emellertid redan nu, innan dessa modeller är på plats, skapa mer flexibilitet och utrymme för individuella diagnostiska variationer när det gäller ADHD och autism.

Jag forskar om hur vi kan använda oss av den nya kommande personlighetsdiagnostiken för att få en ADHD-diagnostik med högre upplösning, som är bättre anpassad till tillgänglig behandling utöver farmakologisk behandling. Det är ett sätt att redan i dag kortsiktigt skapa flexibilitet, även om det inte löser problemet i grunden. Vi bör också ta mer utrymme i den offentliga debatten och inte minst vara nyanserade i våra beskrivningar när vi möter patienter och närstående i vårt dagliga arbete.

Sammanfattningsvis applåderar jag projekt där man tar ansvar för att se över och justera diagnoser som inte längre är relevanta, men jag menar också att problemet är större än att ta hänsyn till omgivningens betydelse för utvecklingsrelaterade diagnoser. Vi i psykiatrin kan också se över själva diagnostiken och hur vi kommunicerar vad ADHD och autism »är«. Vi måste också städa i eget bo.