Vi har alla varit där. En diskussion uppstår på arbetsplatsen – på klinikmötet kanske du påtalar något som kan förbättras, chefen verkar förminska utvecklingsbehovet och ingen annan yttrar sin åsikt. Märkligt … i går satt ju flera åsiktsrika kollegor och pratade om just det här? Är vi i svensk sjukvård för rädda för »dålig stämning«? Råder en farlig tystnadskultur? Är vi tillräckligt skolade i konstruktiv konflikthantering?
Att arbeta inom sjukvården innebär dagliga utmaningar. Vi står i stressande miljöer, arbetar i interprofessionella team (ibland med kollegor vi precis träffat), fattar tuffa beslut om människoliv och hanterar oroade anhöriga. För läkare är det eftersträvansvärt att både arbeta efter platta hierarkier och samtidigt axla rollen som teamledare, delegera arbetsuppgifter med tydlighet och äga det yttersta medicinska ansvaret. Självklart uppstår konflikter. Jag reagerar därför på att det inte är mer normaliserat att konflikter uppstår och att jag vid flera tillfällen sett en konflikträdsla minska våra kollegors civilkurage.
Med risk för att framstå som en anekdotmaskin måste jag kanske presentera några fall för att skapa tydlighet i min tankebana. Föreställ dig att du som mer junior läkare jobbar på en vårdavdelning. Du råkar beställa en undersökning som förändrar den initiala planeringen för din patient. Din överbelastade sjuksköterskekollega blir irriterad över att du ändrat hela planeringen och säger något onödigt. Kanske känner du dig för oerfaren för att våga ta upp det direkt med kollegan och söker tröst hos din mer erfarna överläkare, men hen väljer att inte säga något även fastän hen håller med. Kanske säger hen: »Det blir så tråkig stämning med sjuksköterskegruppen då.« Eller föreställ dig att du inte håller med om din kollegas professionella bedömning, men undviker att diskutera frågan med risk för att trampa hen på tårna, eller att chefen nu bestämt att läkargruppen ansvarar för ytterligare ett administrativt område, fastän gruppen redan yttrat att mottagningsbesöken inte hinns med – och ingen säger något. Listan fortsätter.
I vårt utmanande arbete måste vi, och framför allt chefer, klara av att hantera det mänskliga i att dispyter uppstår, och vi måste våga stå upp för det som är rätt. Vi måste klara att skilja på person och sak. Vi måste våga påtala brister på ett respektfullt och professionellt sätt och utveckla en trygghet i konstruktiv konflikthantering. Alla drabbas i ett system med tystnadskultur och bristande civilkurage, framför allt våra patienter. Om vi normaliserar meningsskiljaktigheter och förbättrar vår konstruktiva konflikthantering tryggas vi kollegor sinsemellan, teamet i sin helhet och framför allt patientsäkerheten!
