Screening och monitorering av personer med misstänkt diabetes med U-glukos var viktig för 50 år sedan. Numera försöker vi dock upptäcka diabetes mycket tidigare, vilket innebär att patienterna i många fall inte har glukosuri när diabetesdiagnosen ställs. I dag följs effekten av diabetesbehandling med B-glukos, kontinuerlig glukosmonitorering eller glykerat Hb (HbA1c), och blodglukosnivån ligger hos många patienter under den nivå som ger utsöndring till urinen. Det gör att den kliniska nyttan av att mäta U-glukos som del i diabetesdiagnostiken har minskat.
Samtidigt har introduktionen av SGLT2-hämmare inneburit att tolkningen av U-glukosresultat har försvårats. SGLT2-hämmare, också kända som glifloziner, är en typ av läkemedel som ursprungligen användes vid behandling av diabetes. Genom att de blockerar SGLT2, och därigenom hämmar återupptaget av glukos från urinen, sänks blodsockernivån samtidigt som urinutsöndringen av glukos ökar.
SGLT2-hämmare används dock inte bara vid diabetesbehandling, utan även vid behandling av hjärtsvikt utan diabetes. Detta har medfört att fler än 200 000 personer i Sverige behandlas med SGLT2-hämmare. Användningen ökar dessutom kontinuerligt (Figur 1).
När man beställer en testremsa görs sannolikt inte så ofta en kontroll av vilka läkemedel patienten har, och det är då lätt att missa att patienten behandlas med en SGLT2-hämmare. Vi har i klinisk praxis träffat på några patienter under behandling med SGLT2-hämmare, som har fått beskedet att de har diabetes efter att U-glukosanalysen varit positiv. Sannolikt har man i dessa fall inte tänkt på den aktuella läkemedelsbehandlingen. Det är förvisso inte farligt för patienten, men det skapar onödig oro och merarbete.
Med tanke på den minskade nyttan med U-glukostestning och den ökade risken för felaktiga tolkningar av analysresultat hos patienter som behandlas med SGLT2-hämmare borde det vara dags att ersätta U-glukostestning med andra metoder.
En fördel med läkarkompetens i våra kliniska laboratorier är att den är tillgänglig för tolkningar och råd om kompletterande analyser från en medicinsk synvinkel. Laboratorierna reviderar regelbundet sina analysutbud och automatiska upplysningar i provsvar, såsom referensintervall och beslutsgränser. Den medicinska kompetensen utgör ett led i den kliniska kvaliteten och säkerställandet, något som i dessa besparingstider är väl värt att värna om.
