Postoperativ uppföljning vid differentierad tyreoideacancer (DTC) är avgörande för att optimera behandlingsresultaten. I Sverige betonas inte rutinmässig kontroll av tyreoglobulin (Tg)-nivåer och diagnostisk skintigrafi mellan tyreoidektomi och radiojodbehandling i nationella vårdprogrammet, vilket skiljer sig från internationella riktlinjer. Rekommendationer från European Association of Nuclear Medicine (EANM) och Society of Nuclear Medicine and Molecular Imaging (SNMMI) understryker vikten av att mäta Tg-nivåer och utföra diagnostisk skintigrafi mellan operation och radiojodbehandling för att få värdefull information som kan påverka behandlingsstrategin och förbättra patientens prognos [1, 2].

Vid avdelningen för nuklearmedicin i Gävle har vi sett att cirka 10 procent av DTC-patienter kan få sin TNM-klassificering och riskbedömning reviderad baserat på postoperativa utvärderingar, vilket kan leda till förändringar i behandlingsstrategin och förbättrade resultat. Tg är en viktig tumörmarkör för DTC och kan indikera kvarvarande sjukdom även när strukturell sjukdom inte syns med bilddiagnostik, vilket kan kräva ytterligare intervention [2, 3].

Postoperativ skintigrafi utförd före radiojodbehandling är central för att upptäcka kvarvarande tyreoideavävnad och metastaserande sjukdom. Denna undersökning kan avslöja oidentifierad sjukdom som kan ändra TNM-klassificeringen och därmed påverka den fortsatta behandlingsplanen [2, 3].

Exempel 1: En medelålders patient med papillär tyreoideacancer remitterades för radiojodbehandling som ett lågriskfall och fick 1,1 GBq natriumjodid (NaI-131I). Profilskintigrafi efter behandlingen visade dock ett patologiskt upptag i övre mediastinum motsvarande en patologisk lymfkörtel. Denna information inför radiojodbehandlingen skulle ha tillåtit kompletterande operation eller en radiojodbehandling med högre aktivitet för att behandla manifest fokal/lokoregional sjukdom.

Exempel 2: En medelålders patient med papillär tyreoideacancer (T3N0) enligt histopatologi och ultraljudsundersökning av halsen remitterades för adjuvant radiojodbehandling som ett intermediärt riskfall och fick 3,7 GBq natriumjodid. Profilskintigrafin efter behandlingen visade två patologiska upptag motsvarande nivå III och IIa. Denna information skulle ha tillåtit en kompletterande lateral lymfkörtelutrymning eller radiojodbehandling med högre aktivitet för att behandla lokalt avancerad sjukdom.

Vi förespråkar en standardiserad postoperativ uppföljning som inkluderar Tg-övervakning, skintigrafi och vid behov 18F-FDG-PET/DT för att förbättra patientresultaten genom att förfina TNM-klassificeringen och riskstratifieringen. Detta tillvägagångssätt överensstämmer med precisionsmedicin och syftar till att erbjuda den mest individuellt anpassade vården för patienter med tyreoideacancer. Integrering av dessa verktyg i rutinen kan leda till förbättrad prognos och livskvalitet. Det är dags för den medicinska gemenskapen att erkänna värdet av dessa verktyg och införliva dem i nationella riktlinjer.