»Vårdval Bup«, där regionens barnpsykiatriska öppenvård kan ske även hos privata vårdgivare, verkar bli en realitet i Västra Götaland sedan Sverigedemokraterna har ställt sig på den borgerliga alliansens sida. För att förstå hur vi hamnade här behöver man se på hur vården bedrivs i dag. Verkligheten är ofta långt från den rosiga bild som nyligen tecknades av åtta överläkare från Bup när de i Göteborgs-Posten beskrev dagens barnpsykiatriska vård som som »en väl uppbyggd vårdkedja« [1].

Som skolläkare träffar jag många familjer som är förtvivlade över väntetiderna till Bup, och deras kritik verkar delas av regeringen. Socialminister Jakob Forssmed inledde höstterminen med att ifrågasätta huruvida den offentliga vården är kapabel att själv hantera de långa köerna. Jakob Forssmed redovisade att en genomsnittlig heltidsarbetande Bup-anställd år 2023 träffade 1,3 patienter per arbetsdag [2]. Det var dock stor skillnad mellan olika regioner: de bästa klarade två besök per dag, medan Västra Götaland placerade sig som näst sämst med under ett patientbesök per anställd och dag.

Regeringen lockar med morötter i form av särskilda kökortningspengar, som delas ut om regionen klarar att inom en månad ge Bup-vård till tre fjärdedelar av patienterna, eller kan visa att man i alla fall förbättrat sig så att fler barn får vård inom en månad jämfört med föregående år [3]. Under första halvåret 2024 missade Bup i Västra Götaland nästan hälften av sina prestationskrav, och därmed fick regionen bara en halv morot i form av 24 miljoner istället för maximala 41 miljoner [4].

I regeringens nya budget fördubblas regionernas Bup-morötter till en miljard [5]. Men då Jakob Forssmed inte litar på att regionerna själva kan få upp produktiviteten inom Bup lanseras idén om »nationella utvecklingsteam«. Socialstyrelsen ska till mars 2025 komma med förslag om hur dessa team ska »bistå regionerna i deras nödvändiga förändringsarbete« [2].

I dag är väntetiderna till Bup i Göteborg så långa att familjer väljer att köpa sig förbi utredningskön och betala 35 000 kronor för en privat neuropsykiatrisk utredning. Alternativet hade varit att först få en remiss till Bup och sedan behöva köa i cirka ett år innan utredning inleds. En sådan utredning görs sedan inte alltid inom Bup, utan Bup beställer för skattepengar en hel del utredningar hos privata utredare.

Men oavsett om utredningen skett inom Bup, köpts av Bup eller betalats av familjen själv, hamnar barn med ADHD därefter i nästa kö: behandlingskön. Även här mäts det hur väl Bup klarar att hålla vårdgarantin, och ofta sker också ett första besök inom en månad. Men familjen möter då inte en barnpsykiater, utan en kurator eller psykolog. I statistiken ser det ut som om behandlingen har inletts, men väntetiden för att träffa en läkare för att få prova koncentrationshöjande läkemedel är ytterligare ett år.

Läkemedel är förstås inte den enda hjälp som barn med ADHD och deras familjer ska erbjudas, men till skillnad från många andra barn- och ungdomspsykiatriska diagnoser är läkemedel ofta en viktig del av behandlingen vid ADHD. (Här finns inte utrymme att diskutera i vilken mån det sker en överdiagnostik av ADHD, men man kan befara att en del som får diagnosen i själva verket har stora inlärningssvårigheter som sitt huvudproblem. Svag teoretisk begåvning är trots allt vanligare än ADHD.)

En barndom går inte i repris, och barn med stora svårigheter skulle helst ha fått hjälp i går. De föräldrar som har råd kan inte bara köpa en utredning, de kan även betala för att få snabbare tillgång till ADHD-läkemedel hos en privat vårdgivare. Där kan första årets startpaket kosta bortåt 10 000 kronor. Detta är en situation man som offentliganställd vårdarbetare skäms över, att föräldrarnas plånbok bestämmer om ett barn med ADHD kan få prova behandling med läkemedel inom ett par månader eller om det ska ta två år. En förändring är nödvändig.

Vård fungerar ofta bättre om den ges med kontinuitet och områdesansvar, med tätt samarbete mellan vård, skola och socialtjänst. Ett bättre förslag än att kasta ut hela Västra Götaland i ett »vårdval Bup« vore om privata aktörer upphandlades för att ta ansvar för både utredning och behandling inom ett geografiskt område och se om de med samma finansiering klarar att sköta uppdraget bättre än Bup gör i dag.