Vi måste visa solidaritet med våra kollegor som riskerar livet i Palestina

I Läkartidningen den 4 september beskriver Svante Norgren sitt besök i Kiev, där han imponerades av de ukrainska kollegornas förmåga att uthärda under svåra förhållanden [1]. Han betonar att svenska läkare »måste bli bättre mentalt rustade« för att hantera liknande situationer.

Jag delar helt den uppfattningen och ser det som heroiskt att läkare fortsätter sitt arbete, fokuserade på att hjälpa sina patienter, trots de risker som hotar deras egen säkerhet och överlevnad. Detta påminner mig om angreppen mot Bosnien-Hercegovina och året 1992, då jag inledde min AT-tjänst i Srebrenica, en stad i östra delen av landet som senare blev platsen för ett av historiens mest brutala folkmord när 8 372 bosniska män och pojkar mördades systematiskt [2]. Hur det var att arbeta som läkare i denna belägrade och isolerade stad skildras i boken »War hospital« av dr Sheri Fink, ett verk som belönades med Pulitzerpriset [3].

Vi som känner till vad det innebär att vara läkare i krigszoner har ett ansvar att lyfta fram och stödja våra kollegor som arbetar under dessa extrema förhållanden. Krig och våld utmanar alla grundläggande värderingar, och livets värde reduceras ofta till något obefintligt.

Jag vill därför uttrycka min djupa beundran för och solidaritet med mina kollegor i Palestina. Trots de extrema omständigheter som kriget för med sig, fortsätter de sitt livsviktiga arbete med stort mod och engagemang. Deras insats för att rädda liv i en miljö där både civila och vårdpersonal är utsatta för våld och förtryck är inget mindre än beundransvärd [4].

Medicinsk personal har historiskt sett spelat en avgörande roll i väpnade konflikter. Folkmordet i Srebrenica är ett smärtsamt exempel på vad som sker när det internationella samfundet sviker inför systematiskt våld och etnisk rensning [2]. Gaza och Västbanken genomgår i dag en liknande verklighet, där civila liv systematiskt förintas och humanitära principer obarmhärtigt kränks.

Antalet oskyldiga barn som har dödats saknar motstycke i moderna konflikter [4]. Destruktiviteten bedöms vara av en sådan omfattning att det är svårt att uppskatta antalet dödade människor [5], men enligt de senaste uppgifterna har 43 165 människor dödats i Gaza och Västbanken, varav 16 930 barn. 105 403 människor har skadats, och över 10 000 saknas [6].

Kriget har orsakat ett ofattbart lidande för civilbefolkningen i Palestina, och den humanitära situationen i Gaza är plågsamt ohållbar [4]. Barn amputeras utan bedövning [7-13], vårdpersonal attackeras och dödas [14-17] och sjukhus bombas. Bland sjukvårdspersonal har 595 dödats, varav 93 läkare enligt en källa [14], medan andra anger mycket högre siffror [17]. Endast 17 av 36 sjukhus är delvis fungerande [18]. Samtidigt ökar risken för sjukdomsutbrott, undernäring och långsiktiga psykiska trauman [4, 19-21]. Det är ett tragiskt hyckleri att ge barn i Gaza vaccin i dag, när risken att de dör i morgon är överhängande [22].

Det är avgörande att vi inte bara erkänner dessa fakta utan också aktivt stöder dem som kämpar för mänsklig värdighet, även när omvärlden vänder bort blicken [21]. Våra kollegors insats påminner oss om vårt ansvar att motverka förtryck och våld. Deras arbete för att rädda liv är ovärderligt och förtjänar vårt fulla stöd, erkännande och solidaritet.

Vi får inte förbli tysta när oskyldiga människor, våra kollegor och deras familjer blir systematiskt dödade. Om vi inte höjer våra röster riskerar vi att förlora förmågan att agera rätt och bevara den empati som är grunden för vårt yrke.