År 2022 publicerade Socialstyrelsen rapporten »Bedömning av tillgång och efterfrågan på legitimerad personal i hälso- och sjukvård samt tandvård«. I redogörelsen framgår att samtliga 21 regioner i Sverige rapporterar en brist på specialistläkare. Under 2020–2022 utfärdades 6 905 svenska läkarlegitimationer, varav 10 procent till personer som utbildats utanför EU/EES eller Schweiz, och 2022 bestod kåren till 17,7 procent av läkare utbildade utanför EU/EES eller Schweiz [Hans Schwarz, Socialstyrelsen, pers medd; 2024].
Samtidigt som Socialstyrelsens rapport bekräftar bristande tillgång på specialister och statistiken visar en betydande andel utlandsutbildade läkare, estimerar samma myndighet sin handläggningstid för svensk läkarlegitimation till 2–4 år för den aktuella gruppen [1]. En uppmärksammad brist på specialistläkare i kombination med lång väntetid hos ansvarig myndighet får mig att reflektera över huruvida vi förlorar värdefull kompetens i ett segt maskineri.
Nyligen avgjordes ett fall i kammarrätten där en person utbildad utanför EU/EES eller Schweiz ansökte om svensk läkarlegitimation med hänvisning till att hen på annat sätt än genom föreskriven utbildning och praktisk tjänstgöring har förvärvat motsvarande kompetens som läkare enligt 4 kap 2 § patientsäkerhetslagen (2010:659) [2]. Hen hade tidigare beviljats särskilt förordnande inom en kirurgisk specialitet och särskilt förordnande för att utöva läkaryrket på ett av landets universitetssjukhus.
När Socialstyrelsen avslog ansökan om legitimation överklagade hen beslutet.
Förvaltningsrätten menade att hen kunnat uppvisa tillräcklig kompetens i och med Socialstyrelsens särskilda förordnande. Socialstyrelsen överklagade domen, men kammarrätten avslog överklagandet.
I min roll som läkarstudent kan jag ansluta mig till förvaltningsrättens åsikt att Socialstyrelsens särskilda förordnande inom neurokirurgi ger en tydlig indikation om att personen i det aktuella fallet också bör få legitimeras som läkare. Som jurist förstår jag samtidigt att 4 kap 2 § patientsäkerhetslagen endast ska användas i enstaka fall [3] och att Socialstyrelsen, som en naturlig följd, därför tillämpar bestämmelsen restriktivt.
Slår jag samman min juridiska bakgrund med min medicinska kompetens och förståelse för hälso- och sjukvården landar jag dock i att en kirurg som av samma myndighet tillåts arbeta kliniskt och undervisa framtida läkare också måste anses ha fullgoda kunskaper för att beviljas en läkarlegitimation.
Socialstyrelsens prognos och den stora andelen läkare med utbildning utanför EU/EES eller Schweiz, i kombination med både förvaltningsrättens och kammarrättens bedömning, visar tydligt att handläggningen av legitimationer måste effektiviseras, men också slipas. Vi har varken råd eller tid att gå miste om deras värdefulla kompetens.
Referenser
- Socialstyrelsen. Ansökan om legitimation för läkare utbildad utanför EU och EES. 30 mar 2020 [citerat 15 aug 2024].
- Kammarrätten i Stockholm. Dom i mål nr 3923-23. 28 feb 2024.
- Prop 1997/98:109. Yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. p. 155.
Ett särskilt förordnande är ett tillfälligt tillstånd att jobba i yrket under en begränsad tid hos en specifik arbetsgivare. I den bristsituation som föreligger när det gäller läkare är det inte ovanligt att man ansöker om ett sådant särskilt förordnande med en förhoppning om att den person som får ett sådant förordande med tiden kommer kunna tillgodogöra sig de kunskaper som gör att man slutligen kan ansöka om att få en legitimation att utföra yrket. Uppenbarligen uppfattar man inte att personen uppfyller de rimliga krav som ställs för att erhålla legitimation.
Bara för att det är en brist på läkare kan man inte tumma på de legitimationskrav som ställs. Som de flesta andra i sjukvården arbetar jag på på en multikulturell arbetsplats. Sjukvården skulle inte fungera utan alla dessa duktiga personer som kommer till vårt land för att jobba inom vårdyrkena. Likväl får man inte tumma på krav att personerna ska kunna hygglig svenska, kunna vår sjukvårdslagstiftning och kunna uppvisa goda medicinska kunskaper och färdigheter.
Däremot håller jag med dig om att det är helt orimligt att det ska ta 2-4 år för myndigheten att granska den inkomna ansökan om legitimation.
Det är också värt att poängtera att särskilt förordnande att utöva läkaryrket (som underläkare) är något helt annat än att få läkarlegitimation, dvs bedömas lämplig att självständigt utöva läkaryrket.
