I dagarna får svenska hushåll broschyren »Om krisen eller kriget kommer« från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Den ska ge oss kunskap och råd om hur vi ska klara oss om det värsta inträffar. Råden om vad vi ska ta oss till vid ett kärnvapenanfall är desamma som 1950-talets »duck and cover«. Inte för att det i sig är fel – vid en kärnvapenattack finns inte mycket mer att göra än söka skydd och hoppas på det bästa.

Då det i broschyren inte förklaras vad en kärnvapenexplosion faktiskt innebär, kan instruktionen att uppsöka ett skyddsrum och stanna där ett par dagar för att strålningen ska minska förleda allmänheten att tro att det kanske inte är så farligt – att man efter detonation av ett massförstörelsevapen kan gå ut i ett fungerande samhälle. Det står inte att kärnvapen framför allt dödar genom värme och sprängkraft som motsvarar miljontals kilo trotyl, att allt inom några kilometers radie skulle vara borta.

I en rapport som Svenska läkare mot kärnvapen har tagit fram har vi gjort en simulering av en attack med endast ett kärnvapen på 100 kiloton som sprängs över riksdagshuset. Den visar att cirka 90 000 människor skulle dö omedelbart och att cirka en kvarts miljon skulle skadas – många med komplexa bränn-, sår-, kross- och strålningsskador, många förblindade av ljusblixten, kanske permanent, och förstås med olika grader av psykisk chock [1]. Ingen av oss har hanterat ens en patient med en sådan kombination av skador. Sjukhusen skulle vara borta eller utslagna.

Att veta om strålningen kraftigt klingat av efter ett par dagar förutsätter att en lång informationskedja håller. Någon ska visuellt bedöma om det är en mark- eller luftexplosion, då det avgör mängden radioaktivt nedfall. Någon (som inte är förblindad) måste alltså titta på svampmolnet och rapportera, och sedan måste meteorologer bedöma vindars riktning och hastighet samt var nederbörd hamnar. Mätenheter i kommuner behöver sedan läsas av och allt inrapporteras till någon som kan sammanställa, analysera och på något sätt kommunicera resultatet till befolkningen, och allt detta ska ske efter att en elektromagnetisk puls troligen har slagit ut all oskyddad elektronik.

Hur hinner man ens ner i ett skyddsrum (om det finns ett sådant) när flygtiden för ett överljudsvapen från Kaliningrad till Karlskrona kan vara under tre minuter? Världen har flera gånger räddats av enskilda människors eftertanke, personliga omdöme och kurage. Tid för detta finns inte längre.

Sanningen som vi läkare i decennier berättat är exakt det vår rapport heter: »Förebygga är enda medicinen«. Det är omöjligt för oss som individer, samhälle eller land, eller ens för hela Nato, att bygga en beredskap att hantera effekten av en kärnvapenattack. Vårt uppdrag är att se till att det aldrig händer. Den enda garantin för detta är att kärnvapen elimineras.

Till dess att det sker fortsätter vi envist vårt informations- och påverkansarbete för att förebygga det som inte kan behandlas. Såväl Världshälsoorganisationen som World Medical Association, och i augusti 2023 en ledare i fler än hundra av världens ledande medicinska tidskrifter, har framhållit att det ingår i läkares uppdrag att jobba mot kärnvapen, då de hotar hela mänsklighetens liv och hälsa. Den senare uppmanar världens läkare att gå med i organisationer mot kärnvapen. Svenska läkare mot kärnvapen grundades 1981 under kalla kriget genom ett upprop som en majoritet av Sveriges medicinska professorer stod bakom. Vi har två gånger belönats med Nobels fredspris: 1985 med International Physicians for the Prevention of Nuclear War (IPPNW) och 2017 med den internationella kampanjen för kärnvapnens avskaffande, ICAN. I år väljer norska Nobelkommittén åter att belöna och uppmärksamma arbetet för en kärnvapenfri värld genom priset till Nihon Hidankyo, en organisation av och för kärnvapenöverlevare.

Tyvärr behövs vi mer än någonsin. Kunskapen om vad kärnvapen faktiskt är och gör är skrämmande låg, även bland myndigheter och beslutsfattare. De fem raderna i MSB-broschyren är ett aktuellt exempel på detta.

Vi läkare måste engagera oss för att förebygga det som kallats »den sista epidemin«.