I en tid när alkoholkonsumtion och dess konsekvenser ständigt diskuteras framstår artikeln »Alkoholmarkören fosfatidyletanol (PEth) – så bedöms testresultatet« i Läkartidningen nr 24/2023 [1] som en central del i debatten. Trots ambitionen att framhäva PEth som en användbar biomarkör för bedömning av alkoholkonsumtion finns det flera betydande svagheter som inte kan ignoreras, då provresultat kan resultera i allvarliga konsekvenser för såväl den enskilde som samhället.

En central aspekt vid användandet av biomarkören PEth 16:0/18:1 som lämnas obesvarad är hur överkonsumtion definieras [1]. Avsaknaden av en tydlig och enhetlig definition av överkonsumtion kan skapa förvirring och leda till missvisande tolkningar av testresultaten, och utan en sådan definition går det inte att avgöra vad ett resultat för PEth 16:0/18:1 över 0,30 µmol/l indikerar.

Författarna informerar om att den övre beslutsgränsen 0,30 µmol/l baserades på den tidigare och mindre känsliga mätmetodens begränsningar samt blodprov från vårdtagare och blodgivare där alkoholintaget inte är registrerat [1, 2]. Tröskelvärden som föreslås för att skilja mellan olika nivåer av alkoholkonsumtion baseras mer på klinisk konsensus än robusta vetenskapliga bevis [1, 3, 4]. Detta väcker farhågor om risken för felklassificering, särskilt i fall där kliniska beslut har betydande konsekvenser, såsom i rättsliga eller yrkesmässiga sammanhang. Underlaget för beslutsgränserna riskerar även att inge falsk trygghet vid bedömning av måttlig konsumtion. Om en patient har en PEth 16:0/18:1-nivå som ligger strax under den angivna gränsen kan det leda till en falsk känsla av säkerhet, trots att konsumtionsmönsteret fortfarande kan innebära risker för hälsan.

Författarna skriver att den övre beslutsgränsen för PEth 16:0/18:1 är en stark indikator för överkonsumtion av alkohol [1]. Den bakomliggande evidensen för detta påstående är tveksam. De studier som undersöker förmågan hos PEth 16:0/18:1 att spegla konsumtionsmönster har begränsningar, inklusive små urval och korta uppföljningstider, stor interindividuell variation efter liknande alkoholkoncentrationer i blodet och stora skillnader i eliminationshastighet [2, 5-10]. Risken finns alltså att vi förlitar oss på en metod som saknar tillräcklig evidens.

Ett exempel är Transportstyrelsen, som i ett pm skriver »studier har visat att det krävs ett alkoholintag i mängder som ger en blodalkoholhalt på minst 1 promille under cirka en veckas tid för att PEth-värdet ska överskrida gränsvärdet 0,30 μmol/l« [11; Florén M, Transportstyrelsen, pers medd; 2023]. Detta påstående vilar emellertid på en enda studie, publicerad 2012, som endast omfattade 11 deltagare [10]. I studien konsumerade deltagarna en individuellt anpassad mängd alkohol för att uppnå alkoholkoncentrationen 1 promille en gång per dag under 5 dagar. Det är oroande att Transportstyrelsen baserar riktlinjer på en så begränsad och bristfällig referens, vilket väcker frågor om både transparens och ansvar. Det kan leda till orättvisa konsekvenser för människor vars liv påverkas av dessa beslut, särskilt när det handlar om indraget körkort eller andra förlorade rättigheter.

Det är avgörande för säkra medicinska och rättsliga beslut att vi inte bara godtar nya metoder utan att noggrant granska deras vetenskapliga grund. Testresultat med PEth 16:0/18:1 kan få stora konsekvenser för individer, inklusive stigma och sociala och juridiska följder, samt inge falsk trygghet om måttlig konsumtion. Att basera beslut på en metod med tunn evidensgrund kan leda till oönskade och potentiellt skadliga konsekvenser för både enskilda patienter och samhället. För att kunna utföra välgrundade kliniska bedömningar och fatta säkra rättsliga beslut måste man noggrant utvärdera evidensen för PEth 16:0/18:1 och, om nödvändigt, revidera dess användningsområden.