Varför ge livsstilsråd när de saknar ett starkt vetenskapligt stöd?

Tack för ert inlägg. Ni tydliggör att skillnaden i sakfrågan kanske inte är så stor som det kan verka. "Vi argumenterar inte emot att vårdpersonal och patienter ska diskutera levnadsvanor när situationen motiverar det." Utmärkt, vi är helt överens. Levnadsvanor ska lyftas när det är kliniskt relevant. Vi verkar då också vara överens om att rätt samtal vid rätt tillfälle kan leda till en faktisk förändring av levnadsvanor.

Vi känner inte till någon myndighet eller organisation som förespråkar att ge oefterfrågade livsstilsråd. Tvärtom, oefterfrågade livsstilsråd skulle skapa motstånd från patienten. Vi är alltså överens även när det gäller detta.

Fortsatt dialog kanske mer handlar om i vilka situationer levnadsvanedialogen gör sig bäst, det vill säga när och hur. Denna dialog välkomnas!

SFAM-L, Svensk förening för allmänmedicins levnadsvaneråd

Om inte läkare ska vara hälsoambassadörer, vem ska då vara det? Vi vet ju att mycket av ohälsan och sjukdomar hade kunnat förebyggas med livsstilsförändringar och prevention. Om inte vi inom vården tar detta ansvar, vem ska då göra det? Det handlar inte om oefterfrågade råd, det handlar om hälsa i stort. Hälsovanor kring motion, kost, rökstopp och minskning av alkoholintag som vi vet minskar risken för en uppsjö av sjukdomar inklusive psykisk ohälsa. Att prevention inte är viktigt och att det inte skulle förebygga flertalet av de sjukdomar som vi på sjukhus sedan tvingas tas hand om det är något så sjävklart att vi inte ens behöver diskutera det.
Uppmana till promenader? Dra ner på alkoholkonsumtion. Sluta röka. Träning. Kostens inverkan vid olika sjukdomar, mm. Vi kan göra så mycket.
Eller är vår roll att enbart uppmana folk till läkemedel och kirurgi, behandlingar som ibland också är ytterst tveksamma i vissa indikationer. Att hälsocentralerna redan har ett enormt ansvar och om det här istället handlar om en oro att inte hinna med? Så kan det vara, men förebyggande är kanske det som på lång sikt kan bespara oss arbete? Och detta behöver inte kräva så mycket merarbete, att under en patientkonsultation några minuter prata om generella livsstilsråd borde vara en självklarhet.
Kanske behövs det större hälsoinsatser tidigare och utbilda befolknings i stort och generellt om hälsa?
Jag blir orolig att en sån här artikel riskerar att vi negligerar och gör det okej att bortse från något som vi absolut inte bör bortse ifrån.

Debatten om sjukvårdens roll i att ge livsstilsråd är komplex och ofta polariserad. Jag anser att vi måste nyansera debatten och vara medvetna om flera aspekter som inte alltid får tillräcklig uppmärksamhet. Jag håller inte med om att det skulle vara felaktigt att förespråka livsstilsinterventioner. Även om forskningen om livsstilsfaktorer är komplicerad och det krävs stora, långsiktiga prospektiva studier för att bekräfta effekterna, finns det redan ett betydande antal studier som pekar på positiva resultat från sådana åtgärder. Vidare, kritiken mot hälsosamtalen, som ofta framställs som en otillräcklig åtgärd, missar att de bara är en del i ett större arbete med att förbättra levnadsvanor. Hälsosamtalen i sig är inte den enda lösningen, men de kan vara en viktig del i att skapa medvetenhet om och förändring av livsstilsvanor. Det handlar inte om att ge oönskade råd, utan om att ge patienter möjlighet att reflektera över hur deras vanor påverkar deras hälsa, och därmed ge dem verktygen att göra förändringar. Det är också viktigt att påpeka att, precis som med annan ny implementering inom sjukvården, bör hälsosamtalen utvärderas kontinuerligt och vid behov revideras. Ingen intervention bör vara oreflekterad eller oförändrad över tid. Det finns flera exempel inom sjukvården på insatser som inte har en fast vetenskaplig grund men ändå används rutinmässigt, exempelvis sjukskrivning vid utmattning, som i vissa fall kan vara kontraproduktiv och till och med skadlig om den inte är korrekt tillämpad. Det är inte en anledning att helt avstå från åtgärder, utan snarare en påminnelse om att vi måste vara kritiska och noggranna i vårt arbete och säkerställa att de insatser vi erbjuder verkligen har en positiv inverkan på patienternas hälsa.

Det är också problematiskt att debatten ofta utgår från att livsstilsråd skulle innebära en risk för undanträngningseffekter, där annan viktig vård trängs undan. Även om det är en relevant fråga, kan det vara så att förebyggande arbete och diskussioner om levnadsvanor på lång sikt faktiskt kan minska belastningen på sjukvården. Vidare handlar det inte om generella råd utan individuella samtal som en del i besöket. Vi vet att många sjukdomar som vi idag behandlar på sjukhusen skulle kunna förebyggas genom förändringar i livsstil. Vad som missas i debatten är patientens förväntningar. Det är vanligt att patienter uttrycker missnöje att sjukvården enbart skriver ut läkemedel eller remitterar för kirurgi, utan att göra en djupare analys av deras hälsa. Flertalet debattörer skriver att patienterna riskerar att bli kränkta om man diskuterar levnadsvanor med dem. Jag menar att det handlar om bemötande. Om vi inte vågar diskutera patienternas hälsa på ett respektfullt och empatiskt sätt, har vi ett annat problem som vi behöver ta tag i. Det är inte oönskade råd som skapar kränkning, utan hur vi presenterar och förmedlar dessa råd.

Att påstå att det inte finns tillräckligt med evidens för livsstilsråd eller att dessa råd inte har någon effekt på hälsan är något jag har svårt att hålla med om. Ja, den vetenskapliga litteraturen är blandad, och vissa studier är av tveksam kvalitet, men det finns en tydlig konsensus kring att vissa livsstilsförändringar – såsom rökstopp, minskad alkoholkonsumtion och fysisk aktivitet – har positiva effekter på hälsan. Vi kan inte ignorera dessa resultat bara för att forskningen inte alltid kan ge entydiga svar. Det handlar om att väga evidensen på ett nyanserat sätt, där vi tar hänsyn till både de svårigheter som forskningen om livsstilsfaktorer medför, och de uppenbara hälsofördelarna som vi vet finns för patienter som gör hälsosamma val.
Slutligen, det är viktigt att följa evidensbaserade riktlinjer, men vi bör också vara öppna för att anpassa dem efter den enskilde patientens behov. Riktlinjer är just det – riktlinjer – och inte universella lösningar. I många fall kan en individuell bedömning vara mer värdefull än att strikt följa en föreskriven modell. Denna flexibilitet är nödvändig för att skapa en vård som är både effektiv och anpassad till den patient vi möter.
Jag är därför bekymrad att vi fortsätter debattera ett ämne som vi i mångt och mycket är eniga i, riskerar att förlora möjligheten att adressera en av de viktigaste faktorerna för en god hälsa – nämligen levnadsvanor. Det är av största vikt att sjukvården inte bara ser till att behandla sjukdomar, utan också aktivt arbetar med förebyggande åtgärder som kan minska sjukdomsbördan i framtiden.