Allt var inte bättre förr, sägs det. År 2014 var genomsnittslönen för AT-läkare 33 100 kr. Lönen hann stiga till 39 100 kr år 2023 [1]. Bra, väl? Tyvärr inte – på grund av inflationen hade det krävts en månadslön på 42 600 kr för att behålla samma köpkraft som AT-läkare hade 2014. Bara för att komma tillbaka till där vi stod för ett decennium sedan hade det behövts en löneökning med 9 procent. Det handlar alltså om en rejäl reallönesänkning. Vissa saker var bättre förr.

AT-läkare är tyvärr inte ensamma om en negativ löneutveckling. Förra året tog jag fram jämförande statistik för åren 2014–2022 (Figur 1) [1-3], som visade att även specialistläkare, som det råder brist på i regionerna, har haft en negativ löneutveckling. Andra yrkeskategorier i vården har samtidigt gått framåt, vilket indikerar att det inte är vårdsektorn i sig som är den avgörande faktorn. Som jämförelse kan ses hur skatteintäkterna och antalet administratörer har stigit brant i min region (Skåne) under samma period.

Grunden till problemet är regionernas särställning på vår arbetsmarknad. De flesta av oss har få arbetsgivaralternativ som inte direkt finansieras av regionerna. Regionerna borde konkurrera med varandra, men då de samarbetar inom SKR är konkurrensen närmast en illusion. I praktiken har vi att göra med en arbetsgivarkartell, en monopsoni, som gör att läkares löner trycks ned. Det liknar situationen på många bruksorter förr, där en enda arbetsgivare dominerade. För oss läkare utgör hela Sverige en bruksort.

Hur bemötte arbetstagarna monopsonin i bruksorterna? Man bildade starka fackföreningar med konfliktvilja. Ett strejkvilligt fack blir ett slags monopol på arbetskraften – och ett starkt fackförbund har vi, med en hög facklig anslutningsgrad och 144 miljoner kronor i medlemsavgifter årligen [4-6]. Sveriges läkarförbund har mycket på sitt bord, men vettiga läkarlöner måste rimligen vara högsta prioritet, då det inte finns någon annan organisation som verkar för detta.

Förbundets främsta verktyg är kollektivavtalsförhandlingar. Under åren har förbundet sagt sig vara relativt nöjt med utfallen av dessa; de menar till och med att »Läkarförbundet har lyckats väl i löneförhandlingar« [7]. Helt fel har de inte, om man bortser från att förbundet helt släppt ingångslönefrågan i centrala kollektivavtal. Ingångslönerna faller stadigt, då man som individ har alltför lite att sätta emot vid löneförhandling, särskilt innan man fått sitt specialistbevis. Där kan man tycka att man vill ha en part som »lyckats väl i löneförhandlingar« på sin sida. Situationen hade förstås varit ännu värre om facket inte hade funnits, men jag hoppas att vi kan ha högre ambitioner än så.

Det verkliga problemet med förbundets kommunikation är att den inte fångar allvaret i den lönekris vi ser. Vi i facket vill inte att medlemmarna ska dra paralleller till vårdchefer som uttalar sig om patientsäkerhet när de hör fackliga representanter prata om löneutvecklingen. Vi vet också precis vilka strategier som har tagit oss hit, samtidigt som man drar sig för att testa något nytt. Förändring är alltid en risk, men den största risken är att fortsätta som vi gjort. Då vet vi redan hur utfallet ser ut.

Det vi måste fråga oss är: Var går vår gräns som kår? Hur låg ska reallönen tillåtas bli? När ska vi börja rekommendera våra nyexaminerade kollegor att flytta till Danmark, där AT-läkare tjänar 45 procent mer [8]? När ska vi börja kräva reglerade ingångslöner för att ersätta en charadliknande löneförhandling? När ska vi börja prata utåt om de samhälleliga konsekvenserna av undermåliga läkarlöner? Det finns ett stort gap mellan medlemmarnas fullt rimliga förhoppningar och förbundets resultat. Läkarförbundet har en lång väg att gå för att återfå medlemmarnas förtroende i lönefrågan. Jag hoppas att man en dag kommer dit, och att vi ser framgång redan i vårens kollektivavtalsförhandling.