Det är dags att öronläkarkåren helt återtar behandlingen av den akuta mellanöreinflammationen hos barn. Den förändrades radikalt i samband med sjukronorsreformen 1970. Dessförinnan togs dessa barn i mycket stor utsträckning akut om hand på landets öronkliniker eller av praktiker. Behandlingen »lege artis« var paracentes, näsdroppar och 10 dagars penicillinkur. Efter några veckor gjordes återbesök för kontroll av läkning och hörsel hos de äldre barnen. Anmärkningsvärt är, enligt min erfarenhet, att få patienter hade kvarstående besvär. Hos de få som hade det var bekymret oftast dålig ventilation av mellanörat, men sällan kvarstående sekret. Blåsning med Politzerballong räckte oftast som åtgärd.

Sjukronorsreformen syftade bland annat till att utjämna inkomstskillnaderna mellan de olika specialiteterna. Prestationsersättningen togs bort och ersattes med totallön. Öronspecialiteten tillhörde definitivt de mest lönsamma före reformen, och kåren drabbades därför kraftigt av reformen, som medförde att flertalet danska kollegor som arbetat i Sverige sökte sig tillbaka till hemlandet. Våra öronkliniker blev hårt drabbade av utflyttningen. Behandlingen, som successivt övertogs av primärvården och barnläkarna, blev konservativ med analgetika, penicillinkur och näsdroppar. Även efterkontrollerna sköttes av ovan nämnda kollegor. Detta ledde till att hörselbortfall blev vanligare, och dessa barn remitterades till öronklinikerna, där diagnosen sekretorisk otit blev allt vanligare.

Just vid denna tidpunkt hade också en ny teknik introducerats, med insättandet av små plaströr i trumhinnan för dränering. Det görs under narkos med paracentes och utsugning av det ibland ganska sega sekretet i mellanörat. Ingreppet medför badförbud för att förhindra att osterilt badvatten kommer in i mellanörat. När detta ändå av och till händer, med infektion som följd, åtgärdas det ganska lätt med lokal behandling.

Förändringarna i behandlingsproceduren efter sjukronorsreformen har, enligt min åsikt, inneburit två försämringar.

Den första är att vi medicinskt inte handlar helt korrekt. En varig mellanöreinflammation är ett empyem. Ett sådant ska alltid dräneras, det vill säga en paracentes ska utföras.

Den andra aspekten är mindre viktig, men sannolikt är nuvarande handläggning av de så kallade öronbarnen betydligt dyrare för samhället. För det stora flertalet av patienterna innebär den flera läkarbesök, som i sin tur ger upphov till frånvaro från arbetet för vårdnadshavarna och ökade resekostnader.

I dag är läkarsituationen helt annorlunda än den var på 1970-talet. Det gör det möjligt att återgå till en behandling som inte bara är medicinskt korrekt, utan också bättre. Paracentesen görs i dag med modernt operationsmikroskop och med fullgod anestesi, och således med betydligt mindre obehag för barnen. För dagens yngre läsekrets vill jag påminna om att paracentesen förr ofta fick utföras utan anestesi eller i ett kort eterrus. Pannspegeln var ljuskällan och förstoringen en halv så kallad Siegeltratt, där ena halvan var ett förstoringsglas och den andra öppen för paracentesnålen.

Öronklinikerna måste avsätta tider för paracenteserna i narkos och samtidigt ta odlingsprov, men i övrigt följa dagens antibiotikaföreskrifter. Behovet av insättning av rör kommer att minska, och därmed frigörs en hel del resurser. Därför skulle denna förändring inte bara betyda en bättre behandling av barnen, utan också en bättre hantering av resurserna.