Slutreplik. Stergios Kechagias och Andreas Carlborg på Nämnden för prov efter läkares allmäntjänstgöring (eAT-nämnden) skriver ett genomarbetat svar på min debattartikel om den senaste tidens svaga resultat på eAT-provet och tar upp ett flertal möjliga förklaringar till den negativa trenden.

Jag vill understryka att jag tycker att eAT-provet som företeelse är positiv. Att fånga upp eventuella kunskapsluckor hos AT-läkare som vi i regionerna potentiellt har missat är en viktig uppgift. Det finns, som de beskriver, också skillnader i lyckandefrekvens mellan svenska och utländska lärosäten, vilket man skulle kunna argumentera för visar på vikten av att provet finns som garant för hög standard vid uppnådd legitimation

De skriver bland annat: »Vid det senaste eAT-provet hade en femtedel av AT-läkarna utländsk läkarexamen, och av dessa underkändes 70 procent.« Detta innebär att underkännandefrekvensen bland AT-läkare utbildade i Sverige var cirka 15 procent. Det är fortfarande en hög siffra bland AT-läkare som genomgått en godkänd svensk läkarutbildning, där de tenterats både teoretiskt och praktiskt i en svensk kontext. De har dessutom genomfört majoriteten av sin AT-tjänst med genomförda godkända medsittningar (sit-in).

Det eAT-nämnden fortfarande inte har gjort i tillräcklig utsträckning är att titta på sin egen tentamen, trots att en stor andel av dem som underkänns redan har fått en »godkänt«-stämpel både av ett svenskt universitet och en region.

I stället framför företrädarna för eAT-nämnden i sin replik synpunkter på regionerna samt på universitetens utbildning och arbetssätt, bland annat: »Vid den senaste examinationen underkändes 8–10 procent av AT-läkarna med examen från vissa svenska universitet, medan motsvarande siffror från andra svenska universitet var 21–24 procent.« Antyder nämnden att dessa universitet tillhandahåller utbildningar av undermålig kvalitet? Kan det inte helt enkelt vara så att eAT-provets utformning behöver ändras för att testa adekvata kunskaper – kunskaper som jag tror att majoriteten av AT-läkarna besitter efter genomförd AT-tjänst och svensk grundutbildning, oavsett studieort.

År 2016 publicerade Östgren et al en originalstudie i Läkartidningen som förvisso avslöjade ökade kunskapsklyftor mellan provskrivare utbildade inom EU och provskrivare utbildade utanför EU, men som också visade att skillnaden mellan de svenska universiteten var försumbar (från 2,7 till 3,8 procent underkända) under åren 2009–2015 [1].

Att det i dag finns betydligt större skillnader mellan svenska universitet kan bara betyda två saker. Antingen håller vissa universitetsutbildningar för dålig kvalitet, eller så är eAT-provet för dåligt utformat för att ge studenter från alla lärosäten en möjlighet att redovisa de kunskaper de faktiskt besitter.

Stergios Kechagias och Andreas Carlborg framför tesen att en delförklaring skulle kunna vara att en del universitet har valt att prioritera flervalsfrågor, samtidigt som eAT-provet är av typen modifierade essäfrågor (MEQ), »som i regel kräver en högre förmåga att formulera sig skriftligt och resonera kliniskt …«

Nämnden för eAT-prov utgörs av representanter från samtliga svenska lärosäten. Om nämnden bedömer att undervisningen på vissa universitet håller för låg kvalitet behöver det diskuteras med dessa, och detta omgående. Om det i stället är som jag tror, att eAT-provets utformning ger studenter från olika lärosäten olika förutsättningar att visa sina kunskaper (exempelvis baserat på hur många MEQ-tentamina de har genomfört under studietiden), så är det nu hög tid för nämnden att se över sitt modus operandi och komma fram till att nuvarande strategi inte fungerar. Det är min fasta övertygelse att 26 procent av Sveriges AT-läkare inte är av undermålig kvalitet, och jag önskar en framtida tentamen som speglar detta bättre än dagens.

Läs även:
Debatt: Vem bär ansvaret för det dåliga resultatet på det senaste eAT-provet?
Replik: Att hävda att eAT-provet har blivit svårare är en grov förenkling