Replik. I sin debattartikel i Läkartidningen (7 jan 2025) argumenterar Anna Melin och Lykke Tamm för att relativ energibrist inom idrott (REDs) är ett allvarligt och vanligt problem som bör tas på allvar.

Vi instämmer i att nutrition är en av flera grundläggande förutsättningar för idrottslig utveckling, prestation samt fysisk och psykisk hälsa. Det är självklart att träningsbelastning och energiintag måste anpassas och balanseras på alla nivåer av idrottsutövande. Däremot ifrågasätter vi författarnas framställande av REDs som ett väletablerat »syndrom«, särskilt i Läkartidningen, som riktar sig till den svenska hälso- och sjukvården.

REDs är inte en diagnos och finns inte i någon vedertagen diagnosmanual eller ICD-klassificering. Begreppet presenterades ursprungligen 2014 av en grupp för den Internationella olympiska kommittén [1]. Det är anmärkningsvärt att den omfattande kritiken mot REDs inom idrottsmedicinen över huvud taget inte nämns i debattartikeln [2-4]. Konceptet har svagt vetenskapligt stöd som främst baseras på konsensusuttalanden, narrativa översikter, ledarartiklar och observationsstudier utan någon högre evidensgrad. Tillförlitliga behandlingsstudier och robusta randomiserade kontrollerade studier som skulle bekräfta modellens antagna kausala samband mellan energitillgänglighet och olika hälso- och prestationsutfall saknas i all väsentlighet [4, 5].

Som framgår i debattartikeln bygger REDs på idén att en faktor (låg energitillgänglighet) orsakar en bred och komplex symtombild. Modellen beaktar dock inte att ett och samma symtom kan ha många orsaker, att flera syndrom kan dela symtombild eller att samsjuklighet är vanligt. Individuell känslighet för låg energitillgänglighet kan vara både köns- och åldersberoende. Den beskrivna symtomatologin vid REDs har blivit bredare och bredare över åren och resulterat i en omfattande och diffus flora av olika »kännetecknande« symtom [5]. Konceptet är svårpreciserat och inrymmer symtom på en rad olika etablerade diagnoser, exempelvis hypo- och hypertyreos, polycystiskt ovarialsyndrom, depression och ätstörningar.

Melin och Tamm framhåller själva att det ibland kan finnas en bakomliggande ätstörning och anser att detta i så fall kräver behandling av en klinisk psykolog. Det bör noteras att denna rekommendation inte överensstämmer med hur ätstörningsvård ska bedrivas enligt nationella riktlinjer [6]. Riktlinjer betonar vikten av att involvera ett kvalificerat multiprofessionellt behandlingsteam (medicin, nutrition, psykologi och psykoterapi), då ätstörningar är allvarliga tillstånd förknippade med ökad dödlighet, särskilt på grund av risken för plötsliga kardiovaskulära händelser [6-9].

Enligt 5 kap 3 § hälso- och sjukvårdslagen ska värdet av nya diagnoser och behandlingar bedömas efter både individens och samhällets perspektiv. REDs förklaringsmodell och påstådda diagnostik är ett cirkelresonemang som i sig självt »bevisar« förekomst av REDs och utesluter andra möjliga orsaker [4]. Oklara och nya »syndromliknande begrepp« riskerar inte bara att vilseleda, utan kan också vidmakthålla fördomar och hindra eller fördröja idrottare att söka och få tillgång till adekvat vård. De riskerar även att öppna för oseriösa kommersiella aktörer som erbjuder tvivelaktiga, icke evidensbaserade och potentiellt skadliga behandlingstjänster, ofta till unga personer och även minderåriga.

Innan REDs uppfyller de nödvändiga kraven på omfattande studier av hög vetenskaplig kvalitet bör konceptet hållas borta från den kliniska vardagen. Hälso- och sjukvården har redan i dag ett uppdrag att förebygga ohälsa (3 kap 2 § hälso- och sjukvårdslagen). För att seriösa aktörer i hälso- och prestationsfrämjande syfte ska kunna utbilda idrottare om kost behövs ingen ny »diagnos«.

Läs även:
Ta relativ energibrist hos idrottare på allvar – rehabiliteringen tar lång tid