Nationella vårdprogram utgör viktiga kunskapsstöd i svensk sjukvård. Det är därför viktigt med effektiva mekanismer för korrigering av otillräckliga eller felaktiga riktlinjer i såväl regionala som nationella kunskapsstöd. Eftersom delar av det nationella vårdprogrammet för akut appendicit som nyligen publicerades bygger på bristande vetenskapligt underlag och felaktiga slutsatser behövs en akut revision av kapitel 11.2.

Vi har tidigare begärt en revision av vårdprogrammet genom sedvanlig formell remiss samt efterföljande skrivelser till ansvarigt nationellt programråd, Sveriges Kommuner och regioner (SKR) och Västra sjukvårdsregionen, dock utan adekvat åtgärd. SKR anser sig inte ha mandat i frågan, och ansvarigt nationellt programområde (NPO mag–tarmsjukdomar) har avvisat vår kritik och meddelat att en revision enligt formell revisionsplan endast kan aktualiseras efter 3 år. Detta är helt otillräckligt, då slutsatserna avseende akut appendicit strider mot hälso- och sjukvårdslagen.

Vår forskning avseende primär antibiotikabehandling som alternativ till akut appendektomi har prisats i USA (2017) och citerats över tusen gånger. Studierna omfattar >1 100 patienter år 2009–2024 som genom informerat samtycke har deltagit i våra etikprövade undersökningar [1-3].

Våra resultat visar att cirka 75 procent av alla patienter med akut appendicit inte behöver opereras akut om adekvat antibiotikabehandling påbörjas på sjukhus och slutförs i hemmet med oral behandling under 7–10 dagar [1-3]. Cirka 25 procent av behandlade patienter recidiverar inom 1–2 månader och kan då opereras utan ökad risk för komplikationer. Svenska studier visar således att cirka 50 procent av initialt antibiotikabehandlade patienter kan avstå appendektomi utan ökad risk, enligt uppföljning 8–20 år efter primärt insjuknande [4, 5]. Dessa resultat anser programgruppen vara så obetydliga att man trots god kännedom om studierna inte nämner, kommenterar eller refererar till dem i vårdprogrammet.

I stället refereras två utländska studier utan relevans eller vetenskaplig signifikans. Den ena studien [6] saknar klinisk mening i kirurgisk kontext, då den inte utvärderar antibiotikas effekt på behovet av akut appendektomi. Den andra [7] är ett försök att komplettera studier som visar samma resultat som våra vid akut antibiotikabehandling. Författarna ville se om man kunde upprepa effekten av primär antibiotikabehandling versus placebo, vilket inte är meningsfullt i ett kirurgiskt perspektiv då behovet av operation alltid är en form av utfallsmått vid progredierande akut appendicit.

Ändå konstaterar NPO att evidens för primär antibiotikabehandling vid akut appendicit saknas – en anmärkningsvärd slutsats, som sannolikt inte beror på oförmåga att förstå vetenskap utan i stället förefaller relatera till kollegial prestige, vilket vi anser innebär oredlig kunskapsförmedling vid tjänsteutövning.

Sammantaget visar svenska studier enastående behandlingsresultat med potentiell bot genom primär antibiotikabehandling under 7–10 dagar. Effekterna är säkerställda i randomiserade studier och berör nationellt cirka 10 000 patienter årligen. Detta innebär att alla patienter som söker akutvård med misstanke om akut appendicit, givet medicinska omständigheter, har rätt att informeras om evidens för primär antibiotikabehandling som alternativ till akut appendektomi. Antibiotika är även bättre än »bukobservation« som icke-operativ handläggning [3]. Därmed kan patienten själv välja det vårdalternativ hen föredrar, utan ökad risk och för god och långsiktig hälsa.

Statistiskt implicerar svenska studier att patienter (16–80 år) med sannolik akut appendicit alltid ska rekommenderas primär antibiotikabehandling om man vill undvika operation. Detta statistiska faktum har programgruppen inte förstått. Vårdprogrammet bör därmed återkallas eller revideras. För att påskynda åtgärden har vi uppmärksammat sjukvårdsministerns kansli vid Socialdepartementet på att det nationella kunskapsstödet är otillräckligt. En felaktig rekommendation i vårdprogrammet blockerar även fortsatt forskning i ämnet. Det är svårt att motivera anslag och etikgodkännande för frågeställningar som anges sakna relevans och evidens i ett nationellt vårdprogram.