Utöver blodtryckssänkande egenskaper har klonidin [1] även en betydande roll i hanteringen av ångest och kronisk smärta. Eftersom vi nu lever i ett samhälle där stressrelaterade tillstånd och långvarig smärta drabbar allt fler kan man ju tycka att sjukvården borde bli bättre på att utnyttja potentialen hos klonidin, för att inte tala hur om det kan hjälpa cancerpatienter, som i dag lever allt längre med sin sjukdom och ofta drabbas av svår och behandlingsresistent smärta i sin sista tid i livet.

Klonidin har funnits på marknaden i decennier och kan administreras som tabletter, oral lösning eller injektion. Läkemedlet är en selektiv alfa-2-receptoragonist som hämmar sympatikuspåslaget i centrala nervsystemet. På så sätt minskar det stresspåslag som annars kan förstärka förnimmelsen av smärta. Långtidsanvändning av opioider kan dessutom leda till opioidinducerad hyperalgesi [2], men tilläggsbehandling med klonidin kan minska problemet då opioiddosen inte behöver höjas lika snabbt för motverka effekten av toleransutveckling [3]. Till skillnad från många andra smärtlindrande läkemedel är klonidin inte heller beroendeframkallande, vilket också är viktigt i en tid då beroendeproblematik ständigt ökar.

Trots att det kan verka självklart att kroppens fysiska och psykiska mående och förnimmelsen av smärta går hand i hand, så är det ändå stora delar av den komplicerade smärtproblematiken som vi inte fullt ut kan förstå oss på. Inom palliativ medicin talar man om »total pain syndrome«, som förklarar hur ett flertal olika aspekter hör ihop [4].

Många läkare är medvetna om fördelarna med klonidin, och det finns med i nationella rekommendationer till både vuxna och barn [5, 6], men efter att ha arbetat som undersköterska på Karolinska universitetssjukhuset under min studietid och senare som underläkare på Lycksele sjukhus samt här i Karlskrona kan jag konstatera att dessa administrativa hinder blir än mer uttalade på mindre sjukhus med knappa resurser.

Klonidin är i dag ett licenspreparat i Sverige, vilket innebär en hel del krångel för förskrivande läkare. Förskrivarrätten finns, men för varje enskild patient måste läkaren skicka in en individuell licensansökan med motivering till KLAS (Kommunikationslösning för licensansökan) [7], kontakta det apotek som ska beställa hem läkemedlet och sedan skicka in motiveringen till Läkemedelsverket. Det är här som själva problemet ligger: att ett effektivt och säkert läkemedel hindras av byråkrati, när behovet av alternativa smärtlindringsmetoder utan risk för beroende är stort.

Detta är beklagligt, då de flesta cancerpatienter med svår smärta behöver höga doser opioider för att klara vardagen. Som nyexaminerad läkare såg jag en markant skillnad efter att vi med stöd från smärtcentrum och våra egna Iva-läkare började förskriva klonidin till dessa patienter. Förutom minskad smärta och reducerat ångest- och stresspåslag (om än tillfälligt) så blev patienternas vardag något mer dräglig.

Med tanke på fördelarna med klonidin borde både tillgängligheten på sjukhus och förskrivningen förenklas. För patienter med smärtproblematik relaterad till stress och ångest bör klonidin vara ett självklart alternativ. De nuvarande restriktionerna är omotiverade och hindrar patienterna från att få tillgång till en behandling som skulle kunna förbättra deras livskvalitet avsevärt.

Klonidin är mer än ett blodtryckssänkande läkemedel. Det är ett kraftfullt verktyg mot smärta, stress och ångest, och det är dags att vi diskuterar dess användning. Genom att göra det enklare att förskriva klonidin kan vi hjälpa fler patienter till en bättre livskvalitet, utan risk för beroende eller allvarliga biverkningar.