Jag är 78 år, men envisas trots åldern att fortsätta min läkargärning, nu som hyrläkare på 50 procent inom primärvården. Arbetet skänker mig fortfarande glädje, och jag känner att jag i någon mån kan bidra till samhällets fortlevnad. Min första tjänstgöring inom denna specialitet ägde rum hösten 1981, och ett förhållande förefaller genom alla år oförändrat: bristen på allmänläkare. Under många år har jag fått höra att primärvården skulle gå en lysande framtid till mötes, men ändå lär det enligt uppgift saknas cirka 3 000 specialister i allmänmedicin, i varje fall om man ska leva upp till Socialstyrelsens målsättning. Det ter sig för mig helt obegripligt att ett rikt land som Sverige inte har kunnat utbilda ett tillräckligt antal läkare.

Under 18 år bedrev min fru och jag en liten enläkarmottagning på en mindre ort i södra Sverige. Kontinuitet var en självklarhet, och tillgängligheten god – i varje fall fick vi mycket positiv återkoppling från våra patienter. Med tiden kände jag dock en längtan efter omväxling, och vi överlät mottagningen i andras händer. Jag blev därefter hyrläkare och reste land och rike runt under flera år, för att därefter arbeta längre perioder på ett begränsat antal vårdcentraler i södra delen av riket.

Någon gång, när jag är på skämthumör, brukar jag beskriva mig som en termit på landstingsbygget (numera borde jag kanske säga »regionbygget«). Mitt förmodat skyhöga arvode urholkar ju ekonomin, och dessvärre antar många att en hyrläkare nog inte alltid håller måttet. Denna uppfattning bekräftas ju varje gång hyrläkare, eller för övrigt all hyrpersonal, förs på tal. Ordet »hyrläkare« har definitivt en negativ klang, och målsättningen synes ju vara att för alltid utrota denna tärande ohyra.

Jag måste medge att jag saknar administrativa färdigheter, och jag skulle nog vara en usel verksamhetschef på en vårdcentral. Likaså saknar jag visioner om hur morgondagens sjukvård ska organiseras; jag skulle vara en ännu sämre vårdstrateg. Men en sak tror jag mig kunna, åtminstone har andra sagt det: att upprätta en förtroendefull relation i mötet med patienten. Jag har ju fått min utbildning i en annan tid och tror fortfarande att mötet mellan läkare och patient utgör ett av de mest centrala momenten inom sjukvården.

Säkerligen är jag inte ensam. Många äldre kolleger finner nog arbetet som hyrläkare tillfredsställande, ett lämpligt sätt att avsluta yrkeskarriären. Varför ska vi alltid behöva känna oss nedvärderade i varenda tänkbar tidningsartikel eller rapport i andra massmedier? Hyrläkare är lyckligt befriade från deltagande i olika sorters möten och andra administrativa verksamheter som präglar sjukvården. I stället kan vi ägna all kraft och energi åt att beta av väntelistan eller ta hand om akutverksamheten. Och dessutom: en primärvårdschef har medgivit att hyrläkare ska ta emot fler patientbesök per dag än de fast anställda kollegerna.

Sammanfattningsvis har jag länge varit trött på att bli nedvärderad i min funktion som hyrläkare. En klok chef på en vårdcentral där jag nyligen tjänstgjorde förstod detta. Han förbjöd uttryckligen benämningar som hyr- eller stafettläkare, och jag uppgraderades till konsult. Detta gladde mig mycket. Det vore intressant att veta vilken inställning Läkarförbundet har till hyrläkare (konsulter) – en värdefull tillgång eller skadegörare?