Trots att majoriteten av dem som dör av opioidöverdoser haft kontakt med sjukvård, socialtjänst eller kriminalvård, visar en ny analys att en stor grupp – nästan hälften – saknar betydande vårdkontakter kopplade till sina drogproblem. För att stärka det förebyggande arbetet mot överdoser behövs en förändring i vården, där lågtröskelinsatser kompletteras med bredare screening och mindre stigmatiserande vårdformer för att nå denna svåråtkomliga grupp.

Att förstå heterogeniteten i överdosdödsfall är centralt för att kunna utveckla effektiva förebyggande insatser. I en tidigare analys [1] av vårdkontakter bland personer med drogproblem som senare dött av opioidöverdos i Skåne konstaterade vi att 90 procent av de avlidna hade haft kontakt med sjukvård, socialtjänst eller kriminalvård under året innan de dog. Vi tolkade detta som att insatserna för att hjälpa personer som riskerar att dö i överdos visserligen behövde förbättras, men att det fanns goda möjligheter att nå målgruppen.

I en ny artikel [2] har vi analyserat samma material med en annan metod, latent klassanalys, som grupperar individer tillsammans i klasser som liknar varandra i de avseenden som är intressanta, i det här fallet vårdkontakterna.

Den nya analysen avslöjar ett intressant mönster. Många av de avlidna hade haft omfattande kontakter med socialtjänst, beroendevård och psykiatri innan de dog, men det fanns också en stor grupp avlidna med väldigt få vårdkontakter; kontakterna de haft handlade främst om kroppsliga besvär, inte om drogproblematiken. Många hade haft sporadiska kontakter med somatisk akutsjukvård och somatisk sjukhusvård, men inte med socialtjänst eller beroendevård.

Gruppen med få vårdkontakter var förvånansvärt stor, nästan hälften av de 191 avlidna vars vårdkontakter analyserades. Gruppen utmärkte sig dessutom i andra avseenden: en stor majoritet hade haft stabilt boende när de dog, och relativt få hade haft försörjningsstöd. Det handlade alltså om en mer socialt integrerad grupp, men ändå med så allvarliga drogproblem att de avlidit av en överdos.

Resultaten har stor policyrelevans. Gruppen med få vårdkontakter »flyger under radarn« och är därför svår att nå för verksamheter som riktar sig till droganvändare, till exempel beroendemottagningar, behandlingshem och lågtröskelverksamheter. Risken är stor att de inte nås av naloxonutdelning och andra överdosförebyggande insatser.

Det överdosförebyggande arbetet behöver därför kompletteras med andra insatser, som screening för opioidberoende inom akutsjukvården. Även beroendevården kan behöva tänka nytt. Skam och stigma kopplat till narkotikaberoende har sannolikt bidragit till att den mer socialt integrerade gruppen avstått från att söka hjälp.

För personer med alkoholproblem finns numera vårdinsatser som är mer öppna och integrerade i samhället, där ingen ska behöva känna skam för att söka hjälp. Liknande verksamheter skulle behöva utvecklas för personer med narkotikaproblem, så att de vågar kontakta vården i ett tidigare skede av sin sjukdom.