Språket ändrar sig, och förändringarna är förstås inte begränsade till samhället i stort, utan sker också inom hälso- och sjukvården. Försöket att beteckna patienter som »kunder« har inte fungerat fullt ut i ett land där det krävs tålamod hos en lidande människa för att vänta på att komma fram i sjukvårdskön. Stora summor pengar har satsats på att ändra ordet »vårdcentral« till »hälsocentral«, och med spridning av »hälsosamtalen« lyckas man nog snart med att tränga undan sjuka patienter mer och mer till förmån för friska kunder.

Ytterligare ett ordbyte har rullats ut, nämligen ändringen från »fetma« till »obesitas«. Utöver ordbytet har det nyligen föreslagits att man ska fråga patienten om lov innan man pratar om obesitas [1]. Målet med ordbytet och med att fråga om lov sägs vara att patienter annars kan bli kränkta. Socialstyrelsen skriver i inledningen till sina nationella riktlinjer för vård vid obesitas att WHO definierar obesitas som »onormal eller överdriven ansamling av fettväv som utgör en risk för hälsan«. Några rader senare rekommenderar myndigheten att undvika begreppet »fetma«, som ICD-10 i Sverige använder: »Obesitas kallas ibland fetma, men många upplever det som kränkande. I dessa riktlinjer använder vi genomgående ordet obesitas, med hänsyn till önskemål från både yrkesverksamma och patienter« [2]. Samma myndighet är ansvarig för ICD-11-SE och kommer att utvidga obesitasdiagnoser till många fler än i dag, samtidigt som ordet »fetma« rensas ut [3]. Själva grundproblemet kallas fortfarande för fettvävnad, men vem vet om vi inte så småningom påbjuds att i stället kalla det »textus adiposus«.

När jag för många år sedan pluggade medicin i Tyskland lärde vi oss att i samtal med patienter undvika ord och jargong som patienten inte förstår om hon inte är lärare i latin eller klassisk grekiska. Här i Sverige går vi åt andra hållet: vi inför ett latinskt ord för att inte kränka patienten genom att använda ett svenskt begrepp som korrekt, sakligt och helt utan att lägga in någon värdering beskriver vad det handlar om. Ordet »fetma« insinuerar ju inte någon genes.

Så är inte fallet med det latinska ordet »obesitas«. Om vi bara översätter ordet utan att bry oss om etymologin landar vi på just »fetma«. Om vi går ett steg vidare, till rötterna av ordet »obedere« och dess former i perfekt particip (obesus/obesa/obesum), så landar vi i stället i »den som har ätit sig fet« [4]. Vi har alltså gått från att beskriva problemet, nämligen fett, på svenska till att med ett latinskt ord beskriva hur problemet uppstod: genom okontrollerat ätande. Och det är just antagandet att det handlar om en monokausal sjukdom som man vill få bort i den moderna fetmavården [5], inte minst för att det kan leda till diskriminering – för diskriminering av feta människor finns det tyvärr gott om belägg för [6, 7]. Diskrimineringen kan leda till att vården genom ett kränkande sätt att bemöta feta hindrar behandlingen. Socialstyrelsens antikränkningspatos har alltså goda grunder, men huruvida ett ordbyte som egentligen kränker patienterna ännu mer kan leda till bättring är oklart.

Det är svårt att föreställa sig att patienter som kan latin eller som har blivit informerade om ordets betydelse skulle ha önskat ordbytet, men nu är det en stor majoritet av befolkningen som inte kan språket, och Socialstyrelsen tror sannolikt att de därför inte kan kränka feta människor genom att säga att de är »obesa«.

Utvecklingen i omvärlden är den motsatta. Ordet »obesity« kom på 1600-talet in i det engelska språket från latin [4] och används i dag i den nyaste vetenskapliga litteraturen [5], trots att diskussionen i den engelskspråkiga världen om att undvika ordet »obesity/obese« faktiskt är äldre än vår diskussion om »fetma«. Under åren har man föreslagit diverse andra ord, exempelvis »adiposopathy«, »unhealthy weight« och »people living with obesity«. »People living in a big body« och »larger-bodied patients« är andra exempel. Samtidigt har det visat sig att så kallade fettaktivister tycker bäst om just ordet »fat« – det är ju en beskrivning utan värdering [9].

Medicinsk semantik och dess etiska innebörd [10], patienternas upplevelse av vårdspråket och våra, sjukvårdsarbetarnas, attityder kring fetma [1, 6, 7, 10] har stor betydelse för behandlingen av sjukdomen fetma. Ordbytet är språkligt felaktigt, det är en skymf mot patienterna, och det kommer inte att förbättra fetmavården.

Läs även:
Oönskade kommentarer om övervikt i ny analys av patienters klagomål
Nationella riktlinjer för vård av obesitas på plats
Debatt: Tänk på ADHD vid behandling av patienter med obesitas