Respiratoriskt syncytialvirus (RS-virus) är en av de största orsakerna till allvarliga luftvägsinfektioner hos spädbarn och småbarn. Varje vinter drabbas tusentals barn av viruset, vilket leder till sjukhusvård och intensivvård. Särskilt för barn under 6 månaders ålder kan konsekvenserna vara mycket allvarliga [1]. Det finns effektiva förebyggande åtgärder, men barn får inte det skydd de behöver då Sverige har fastnat i en byråkratisk process som inte omfattas av offentlighetsprincipen, med beslut som inte kan överklagas.

Ett exempel på förebyggande behandling är nirsevimab, en monoklonal antikropp som i studier visat sig minska risken för sjukhusinläggningar på grund av RS-virus med 80–90 procent [2]. Läkemedlet har redan implementerats i länder som Spanien och USA och godkänts både av den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA [3] och Läkemedelsverket. Trots detta har läkemedel mot RS-virus inte införts brett här, vilket illustrerar problemen med Sveriges långsamma process för nya behandlingar.

En del av problemet är att det är regionernas NT-råd (Rådet för nya terapier) som ansvarar för rekommendationer kring nya läkemedel och behandlingar. Rådet, som består av en expert från varje sjukvårdsregion, har till uppgift att säkerställa ett ordnat införande av nya behandlingar. Att NT-rådet är en del av Sveriges Kommuner och regioner (SKR), som inte är en myndighet utan en medlemsorganisation, förvärrar problemet. Offentlighetsprincipen gäller inte, vilket leder till begränsad insyn och transparens, och beslut kan inte överklagas.

Medan läkemedel redan har införts i andra länder får svenska patienter vänta på beslut från regionerna, vilket riskerar att utsätta dem för allvarliga komplikationer och överbelasta sjukvården. Sverige, som ofta setts som ett föregångsland inom sjukvård, halkar efter.

Flera rapporter, bland annat från Lif, branschorganisationen för de forskande läkemedelsföretagen i Sverige, och European Federation of Pharmaceutical Industries and Associations (EFPIA), visar att Sveriges modell för implementering av nya läkemedel är långsam och placerar Sverige på plats 14 vid en europeisk jämförelse av hur snabbt nya läkemedel introduceras [4, 5].

För att Sverige snabbare ska kunna möta de utmaningar som allvarliga infektioner innebär krävs en översyn av processen för införande av nya läkemedel. Det nuvarande systemet, som låter regionala organ fatta beslut utan transparens och utan överklagandemöjlighet, är ineffektivt. Det är inte acceptabelt att patienter inte får tillgång till behandlingar som redan används internationellt.

Sjukdomar som går att förebygga effektivt med läkemedel som NT-rådet ännu inte har rekommenderat leder varje år till onödiga sjukhusinläggningar och påfrestande vårdinsatser. Sverige kan bättre än så. Det handlar inte bara om ekonomi – det handlar även om att skydda liv och förbättra livskvaliteten för tusentals patienter årligen. Det är dags att agera.