I Sverige införs nu allt fler program för screening i syfte att hitta olika hälsoproblem tidigt, innan de ger symtom, för att bättre kunna behandla dem. Ett särskilt fokus har ägnats screening för olika cancertyper, och i dag finns nationella screeningprogram för bröstcancer, cervixcancer, prostatacancer och kolorektalcancer [1]. Utvecklingen går mot att screeningprogrammen blir allt fler. Regionala cancercentrum i samverkan meddelade nyligen att en pilotstudie ska genomföras i Västerbotten och Västra Götaland för att undersöka om det går att införa nationell screening för lungcancer [2].

Socialstyrelsen publicerade 2019 en rapport med 15 kriterier för att systematiskt bedöma screeningprogram [3]. Samtliga kriterier ska vara uppfyllda för att ett screeningprogram ska rekommenderas på nationell nivå. Ett av kriterierna är att screeningen ska ha visats minska dödlighet, sjuklighet eller funktionsnedsättning till följd av tillståndet.

Professor Hans-Olov Adami vid Karolinska institutet och nio medförfattare publicerade 2023 en systematisk översikt med metaanalys [4]. De studerade drygt 2 miljoner personer som deltagit i 18 randomiserade kontrollerade studier (RCT) av screening för fyra cancerformer (bröstcancer, prostatacancer, koloncancer och lungcancer) med en genomsnittlig uppföljningstid av minst 9 år. Slutsatsen var ingen av de metoder som använts för screening leder till en statistiskt säkerställd förlängning av livet. Undantaget var en osäker förlängning av livet med 110 dagar efter sigmoideoskopi.

Liknande resultat har redovisats av andra forskargrupper [5-7]. Dessa anmärkningsvärda resultat föranledde en kort reflexion av en medicinsk redaktör i Läkartidningen [8], men egendomligt nog ingen djupare diskussion i vare sig Läkartidningen eller andra medier.

En RCT 2022 visade att man behöver genomföra 455 koloskopier för att förhindra en kolorektalcancer under 10 år, men att dödligheten inte påverkades [9].

Effekten av screening för cancer är svår att beforska av flera skäl:

  • Det krävs studier av ett stort antal personer med flera decenniers uppföljningstid.
  • Utfallsmåttet bör inte bara vara död relaterad till en specifik typ av cancer, utan total mortalitet. Skälet är att både diagnostik (provtagning) och behandling av patienter som befunnits ha cancer (t ex kirurgi, strålning, cytostatika) har komplikationer som inkluderar mortalitet. Här ingår även icke cancerrelaterad överdödlighet på grund av hjärt–kärlsjukdom, suicid och olycksfall.
  • Screening av friska personer innebär även en stor risk för betydande överdiagnostik med tillhörande risk för hälsoproblem [10].
  • Det finns en omfattande lobbyism från bland annat läkare, övrig vårdpersonal, patientföreningar och politiker med betydande inslag av jäv och intressekonflikter, vilket innebär en stor risk för bias.

En problematiserande översikt om problemen med screening publicerades i Läkartidningen 2013 [11].

Screening för att tidigt upptäcka cancer inleddes sedan president Richard Nixon förklarat krig mot cancer 1971 [12]. Under de gångna drygt 50 åren har det »satsats« enorma resurser på tidig diagnostik genom cancerscreening i många länder. I flera fall kan man tala om cancerscreening i industriell skala.

Liksom alla andra områden inom medicinen bör screening för cancer baseras på så solid evidens som möjligt för att nyttan (minskad dödlighet) överväger skadorna (överdiagnostik, falskt positiva resultat med mera). Hans-Olov Adami är en av världens ledande experter på cancerepidemiologi och belönades under åren 2022–2024 med »Best scientist award« av Research.com [13], men trots hans och hans medarbetare forskningsresultat fortsätter screening för cancer som tidigare utan någon förutsättningslös kritisk diskussion. Jag instämmer med Ylva Böttiger: För att minska den stora risken för jäv och intressekonflikter bör beslut om införande eller omprövning av screeningprogram fattas av oberoende instanser i transparenta processer [8].