Nyligen publicerade Läkartidningen en ABC-artikel om aortagraftinfektioner (AGI) [1] som gav en fin översikt av en ovanlig men viktig och livshotande komplikation till aortakirurgi, där kunskaper om klinisk presentation, diagnostik och behandling hos läkare inom ett flertal discipliner är avgörande för ett optimalt patientomhändertagande. Vi skulle emellertid vilja betona att vi anser att behandlingen av patienter med välgrundad AGI-misstanke bör handläggas via nationell multidiciplinär konferens, och vid kurativt syftande kirurgi bör denna behandling centraliseras till enheter som har erfarenhet och vana av att handlägga detta komplexa tillstånd. I Frankrike, med en befolkning på knappt 70 miljoner, behandlas AGI vid ungefär tio enheter, och även i flera andra större europeiska länder pågår för närvarande centraliseringsdiskussioner [2, 3].

På många håll i Sverige behandlas AGI-patienter konservativt, med eller utan kirurgisk debridering, följt av livslång behandling med bredspektrumantibiotika, vilket innebär stor risk för resistensutveckling, behandlingssvikt och inte sällan livshotande blödningskomplikationer. Förstahandsbehandlingen för patienter med AGI i infra- och juxtarenala bukaorta bör därför vara radikal, med exstirpation av kärlprotesen följd av in situ-rekonstruktion med autolog femoralven, så kallat neo-aortoiliakalt system, vilket även den senaste AGI-riktlinjen från europeiska kärlkirurgiföreningen rekommenderar [4, 5].

Sahlgrenska universitetssjukhuset har sedan 2020 ett multidisciplinärt AGI-team bestående av två infektionsläkare och fyra kärlkirurger med subspecialiseringen komplex öppen bukaortakirurgi. Alla patienter med AGI-misstanke diskuteras tillsammans med buk-/kärlradiolog och nuklearmedicinare, och patienterna presenteras även vid en etablerad nationell AGI-konferens tillsammans med ett liknande team vid Karolinska universitetssjukhuset, som också har avsevärd erfarenhet av AGI-problematik.

Även om kurativt syftande kirurgi är krävande anser vi att den kan genomföras med låg morbiditet och mortalitet. I Sahlgrenskas kohort av AGI-patienter som opererats med kurativ intention, omfattande 38 patienter, är 30-dagarsöverlevnaden 92 procent. Av de överlevande patienterna som i skrivande stund har följts minst ett år är 93 procent antibiotikafria, vilket belyser de relativt goda möjligheterna att bota graftinfektionen. Våra resultat överensstämmer väl med motsvarande från andra större centrum [5-7].

Inte sällan är den kliniska presentationen vid AGI i bukaorta dramatisk (t ex rupturerat pseudoanerysm eller akut blödning från en aortoenterisk fistel). Ofta behandlas patienten då mest ändamålsenligt med ett temporärt aortastentgraft för att kontrollera den livshotande blödningen. I denna situation kan det vara lockande att avstå från kurativt syftande kirurgi eftersom patienten stabiliserats. Vi menar dock att det är mer korrekt att i detta läge optimera patientens status med sikte på kurativ kirurgi, innan patientens fysiologiska reserver decimeras som en konsekvens av den kroniska aortainfektionen. Vi har ofta noterat att detta avgörande beslut fördröjts under fortsatt empirisk antibiotikabehandling, vilket till följd av den pågående kroniska infektionen i kombination med tung antibiotikabehandling resulterat i en katabol spiral som gjort radikal aortakirurgi onödigt riskfylld och ibland ogenomförbar.

Sammanfattningsvis vill vi betona att det vid AGI i bukaorta finns goda möjligheter till kurativ behandling. Givet tillståndets ovanliga karaktär och den ofta komplicerade kirurgin bör man överväga en centralisering av AGI-problematik till ett fåtal nationella centrum. Det vore även önskvärt att fler sjukhus ansluter sig till den nationella AGI-konferensen, vilket skulle kunna leda till ett mer jämlikt omhändertagande av patientgruppen. På Sahlgrenska har vi stor erfarenhet av att handlägga AGI och ställer oss gärna till förfogande i diskussioner om dessa ofta mångfasetterade och både infektionsmedicinskt och kirurgiskt komplicerade patientfall.